Den gnällige prinsen har förvandlats till en värdig kung
Många tycker att arbetslivet är slut runt 65.
För andra är det tvärtom.
Kung Charles III har just fått ett nytt jobb vid 73.
Det kallas monarkins magi.
Hur mycket vi än tycker att den är urmodig, så fungerar den. Det är uppenbart i detta nu.
Den senaste veckan har BBC stått på, medan jag följt Daily Mails rapportering på webben.
Jag vill veta allt om hur drottning Elizabeths död får världen att förändras.
Det första som hände var att prins Charles blev kung.
Det sker förstås automatiskt, eftersom han var tronföljare. Men under tiden som gått sen hans mammas död har även personen Charles, på ett närmast magiskt sätt, förvandlas till kung.
Det gnällige, obekväme, ofta lite lätt förtretade prinsen framträder nu i olika sammanhang som en lugn och värdig kung, utan att sätta sig på höga hästar.
Något i hans tonträff är rätt från början.
Han har haft lång tid att förbereda sig. Men han kan inte ha vetat exakt hur han skulle reagera, eller agera, när han efter 70 års väntan äntligen fick sitt nya jobb.
Visst var hans mamma drottningen fyllda 96 och kunde förväntas dö när som helst. Ändå känns det som att hon lurade oss alla. Hon jobbade som vanligt på tisdagen, två dagar senare checkade hon ut för alltid.
Hon smet ut bakvägen och lämnade oss andra kvar. Det känns snopet.
Jag har funderat en del över den sista bilden på drottningen, med nya premiärministern Liz Truss. Varför tycker vi att kungliga kan arbeta tills de dör? Blir inte också de trötta och utslitna? Det finns något grymt över den bilden.
Charles III har ingen möjlighet att fundera över eventuella krämpor. Det är full fart framåt direkt, den ena komplicerade ceremonin efter den andra, med klädbyten däremellan.
Han ser hela tiden perfekt proper ut, medan den lite äldre hustrun, drottninggemålen Camilla, 75, verkar vackla under tyngden av sin nya titel.
Folk väntar sig nu att det här paret, en bra bit in i traditionell pensionsålder, ska förnya och föryngra den brittiska monarkin.
Det ska bli spännande att följa hur de lyckas med det.
I en dokumentär om drottning Margrethe av Danmark filosoferar USA:s förre president Bill Clinton om hur väl monarkier kan fungera i dagens samhälle när de används för att rikta sig till den enskilda medborgaren, utanför det politiska systemet, på ett sätt som skapar samhörighet och en känsla av att vara sedd och bekräftad.
Både den nyblivne kung Charles och hans söner William och Harry har ägnat sig åt det de senaste dagarna, på ett fascinerande sätt. Tillsammans med sina hustrur Camilla, Catherine och Meghan har de skakat händer, småpratat, tagit emot blommor och kondoleanser från vanliga medborgare som mött upp i hundratusental.
Monarkins magi finns i det mänskliga mötet.
Varför skulle någon vilja ägna hela sitt liv åt detta system, utan en lugn pensionärstillvaro att se fram emot? Det verkar obegripligt. Ändå fungerar det, sekel efter sekel, rakt in i vår tid.
Min favorit bland kungahusen är det norska. Varje år visar SVT ”Året med norska kungafamiljen” där kung Harald och kronprins Haakon visar upp sin förmåga till kontakt med och förståelse för samhällets mest utsatta.
Danska kungahuset arbetar mer på den internationella arenan. Det beskrivs på ett spännande sätt av en rad statsöverhuvuden världen runt i ”Drottning Margrethe - 50 år för Danmark” i två avsnitt på SVT.
Inget är som det brittiska kungahuset när det gäller drama, intriger och spektakulära ceremonier. Tina Browns bok ”The palace papers - inside the House of Windsor” är måsteläsning för alla intresserade.