Våldsam 16-åring fick stanna kvar på skolan – begick sedan mord
En elev blir misshandlad av en annan elev, gång på gång slagen över näsan så att blodet forsar. Misshandeln är oprovocerad. Den slagne hade just satt sig för att äta lunch när våldsmannen gav sig på honom.
Vem tror ni fick lämna skolan? Våldsmannen eller den misshandlade?
Det krävs inte mycket kunskap om svensk byråkrati och låtsasmjukhet för att ana svaret.
Jag skriver våldsman trots att det rör sig om en gymnasieelev. Han var 16 år, på gränsen till vuxenåldern.
Överfallet skedde på Enskede gårds gymnasium i Stockholm nionde oktober förra året. 16-åringen hade före överfallet verbalt gett sig på sitt offer: ”kolla inte på mig sådär, jag kommer att knulla sönder dig”. Offret bad om ursäkt. Kanske var han extra försiktig ty det var hans första dag på skolan. Han var en nyanländ flykting.
Han bad om ursäkt, tog sin matbricka, satte sig för att äta och blev överfallen bakifrån.
Visst agerade skolan efter misshandeln. Rektorn ringde hem till våldsmannens föräldrar och sa att hon var orolig, 16-åringen hade ju sprungit från skolan, vart hade han tagit vägen?
Han kom hem en stund senare, pappan ringde rektorn och sa att 16–åringen var ”oskadd” och ”ledsen”.
Det var också flyktingen som misshandlades. Ledsen alltså. Första dagen i skolan. Misshandlad så svårt att han kördes till Karolinska universitetssjukhuset.
Han var rädd. Han sa att han inte ville komma tillbaka till skolan om den våldsamme 16-åringen var där.
Rektorn hyste förståelse för den synpunkten. Hon ordnade så att den misshandlade fick börja på en annan skola.
Du som läser detta häpnar nog. Det gjorde jag också när jag av en tillfällighet råkade läsa denna korta, lakoniska upplysning i ett myndighetspapper. Jag ringer rektorn. Hon säger:
– Eleven som misshandlades var ganska nöjd med lösningen. Man kan tycka att det är moraliskt fel att offret flyttar på sig. Men vi har en skollag som reglerar disciplinära åtgärder. Det krävs många förseelser och avstängningar för att en elev ska tvångsflyttas. Jag vet av erfarenhet att det krävs väldigt mycket, och det är inte jag utan utbildningsnämnden som fattar beslutet.
Märkligt nog märkte ingen i skolan att den unge våldsmannen knarkade.
Cannabis. Amfetamin. Kokain. Tramadol (en smärtstillande opioid). Det berodde nog på att skolans organisation var i kaos. Minskade anslag medförde minskad personal och att antalet elever per mentor fördubblades. Skolan hade 428 elever, alla var där för att de saknade gymnasiebehörighet. 175 elever var nyanlända.
Många led av psykisk ohälsa. Det var vanligt att de inte kände till ordningsreglerna. Frånvaron var så hög att skolan gav upp och struntade i att rapportera elever som inte visade sig.
Många var bostadslösa.
En grupp på 15–20 elever drog omkring och satte skräck i skolkamrater och personal. Personalen misstänkte både droganvändning och försäljning på skolan.
Så nog existerade utmaningar som det heter på modern floskelsvenska.
Ändå finns något särskilt att lära av misshandeln den nionde oktober 2017.
Den unge våldsmannen var kvar. Det blev mer bråk. Han var hemma någon vecka i början av december efter en ”incident” med en annan elev. Den 13 december kom han tillbaka till skolan.
Det är därför jag i ett myndighetspapper råkade läsa meningen om misshandeln och att offret fick flytta på sig. Den meningen står i domen över 16-åringen sedan han den 13 december, två månader och fyra dagar efter misshandeln, huggit ihjäl en elev på skolan. Ett oprovocerat mord, även det ett anfall bakifrån.
Jag kan inte släppa tanken att allt kunde varit annorlunda om förövaren fått flytta på sig i stället för offret.
Det här är Peter Kadhammar