Peter Madsen, en leende man utan ånger och medkänsla
Köpenhamn.
För första gången verkade Peter Madsen intresserad av sin omgivning. Avspänd trädde han in i rättssalen, avspänd passerade han tätt intill åklagaren Jakob Buch-Jepsen och när deras blickar möttes nickade Peter Madsen och log.
Det var snarare en bugning än en nick, ett kroppsspråk som visade vem av de två som har makten.
Den som inget visste om denna rättegång kunde få intrycket att de var två herrar som hade gemensamma angelägenheter att dryfta under ett sammanträde som strax skulle börja. Men ytterligare en omständighet antydde att en av dem hade makt över den andre: åklagaren besvarade inte leendet.
Inte heller de bägge kriminalpoliserna som biträder åklagaren besvarade Peter Madsens leende när han i en paus reste sig, närmade sig deras sida i salen och sa något lättsamt, kanske ett skämt. Han fick stumma blickar till svar.
Är det konstigt att den misstänkte styckmördaren ler mot dem som försöker få honom dömd till förvaring, en dansk variant på livstid, med den skillnaden att den dömde verkligen kan bli kvar bakom galler för gott?
Jag har sett det förut.
Rättegången handlar ju om att den åtalade är en usling, i detta fall en så vidrig typ att till och med förhärdade amerikanska medier intresserar sig för honom. Dag efter dag har hans sexuella preferenser, hans intresse för mord och tortyr och hans trålande efter sköra flickor avhandlats i detalj.
Han vill visa att han trots allt är en trevlig kille.
Han ler.
Han såg intresserat ut över åhörarna. Han granskade journalisterna. Våra ögon möttes. Hans blick vek inte undan.
Han tittade ner mot hörnet längst bak där Kim Walls föräldrar satt. Madsens blick visade inga känslor, bara intresse.
Några särskilda känslor har han heller inte visat under samtalen med psykologen i häktet. Åklagaren läste upp psykologens utlåtande. Madsen talar med ”distans” om Kim Walls död och styckning. Han säger: Vad gör man när man har ett stort problem? Man delar upp det i mindre. Han visar ingen medkänsla med den döda och hennes närmaste. Han nämner för psykologen att likskändning bara ger sex månaders fängelse. Sedan blir han orolig för att dömas till förvaring. Därför säger han till psykologen: jag är inte farlig för andra.
Han ler stort när han berättar hur många kvinnor han haft.
Vem är Peter Madsen? Vad driver honom?
Frågorna har stor betydelse eftersom ingen, mer än Madsen, vet hur Kim Wall dog.
Kvävdes hon av avgaserna från ubåtens dieselmotor som Madsen påstår?
Inte många lär tro på den förklaringen, särskilt inte som den var hans tredje och särskilt inte som det saknas stöd i obduktionen.
Så hur dog hon?
Ströp han henne? Dog hon av förblödning? Finns en annan förklaring?
Det är åklagarens sak att visa ett händelseförlopp där rätten inte kan komma till någon annan slutsats än att Peter Madsen är en mördare. I avsaknad av bevis för att det faktiskt inträffat ett mord blir hans person och fantasier och drivkrafter viktiga. (Liksom indicierna på förberedelser till lustmord: sågen, spännremmarna, den slipade skruvmejseln.)
Därför läste åklagaren på torsdageftermiddagen upp delar av en blogg som Madsen skrivit, Himmel och helvete: en kvinnlig vampyr vill sätta tänderna i dig...
...och advokat Betina Hald Engmark svarade med att fortsätta läsa ur samma blogg, men de stycken som kunde mildra intrycket av Peter Madsen.
Det blev en märklig och utdragen duell där åklagaren läste, advokaten fortsatte, åklagaren läste, advokaten tog vid och åklagaren fortsatte: "...ge efter för din vrede, använd kniven... gå efter de svaga, de är lätta offer..."
John Kennedy, Marilyn Monroe, Churchill, Hitler – så många fanns i Peter Madsens långdragna fantasier om himlen och helvetet. Under uppläsningen lyssnade han koncentrerat. Han såg nöjd ut. Ibland tittade han på åhörarna likt en författare som hoppas att hans ord gör intryck. Han sufflerade advokaten om hon stakade sig på något ord.
Det blev en lång dag. Luften tog slut. Detaljerna kändes allt mer perifera. Till och med åklagaren sa: tyvärr finns ett blogginlägg till. En journalist ropade till åklagaren efter en alltför kort paus: Har ni mycket kvar?
Åklagaren visade leende en bunt papper. Advokaten sa något skämtsamt. Journalisterna skrattade.
Denna gång log inte Peter Madsen.
Kanske insåg han i den stunden att alla i salen går vidare. En del med möda och en smärta de måste lära sig att leva med. Kim Walls mamma och pappa. En del för att ta itu med nya uppgifter och utmaningar. Juristerna. Poliserna. Journalisterna. En del för att de finner något nytt att intressera sig för. Åhörarna.
Bara en person blir kvar.
Plötsligt såg Peter Madsen gammal och trött ut.