Hela sanningen om Ebba Buschs husköp är inte berättad
UPPSALA. Om Ebba Buschs snåriga husköp är inte hela sanningen berättad.
En detalj är exempelvis att andra människor än den gamle man som har sålt fastigheten till partiledaren kan ha intresse av att affären går i stöpet.
Två versioner av trasslet finns.
I den ena har en 81-årig man utanför Uppsala utsatts för tjat och övertalning av Ebba Busch och till slut kapitulerat och i augusti sålt en älskad släktgård.
Han tackade nej till vad som är svårt att beskriva som någonting annat än ett skambud på 2,5 miljoner kronor och fick till slut det han begärde, 3,9.
Men bara dagarna efter att försäljningen genomfördes och handpenning lades ångrade han sig. Och kontraktsskrivningen ska han bara ha fragmentariska minnen av.
Enligt mannens juridiska ombud gråter han då han berättar om affären han nu vill ha ogjord.
Så ser de väsentliga dragen ut i den berättelse som mannen själv och en brorson till honom haft generositeten att delge Expressen.
Men som så ofta i inflammerade konflikter finns en annan sida av myntet och Ebba Busch ser möjligen inte alldeles överraskande på affären med andra ögon.
Politikern och hennes exmake bor i trakten och hon har ofta passerat huset hon skulle komma att vilja köpa.
Partiledaren säger att det var bekanta till henne som tog den första kontakten med 81-åringen, att hon gick noggrant och försiktigt till väga och att hon lät två mäklare värdera fastigheten innan hon lade ett bud.
Enligt henne landade den professionella bedömningen på 4,2 miljoner. Det första budet ska i själva verket ha varit 3,8. Hon ville köpa något billigare än marknadspris och själv bekosta bortforslandet av en ansenlig mängd bråte på sjötomten.
I denna version ska säljaren ha uppfattats som helt klar i huvudet och inte visat tecken på sviktande minne.
Nu är inte Aftonbladet en domstol och syftet med denna text är inte att avgöra vad i alla dessa påståenden som stämmer överens med den objektiva verkligheten.
Syftet inskränker sig till att i all ödmjukhet berätta att det finns omständigheter i denna uppmärksammade härva som inte har omskrivits och som kan vara av intresse.
Jag har för all del redan berättat att en fastighet som har framställts som en älskad släktgård också går att beskriva med andra ord.
Huset är ett ruckel, den halvt förfallna verandan ser ut att med nöd och näppe ha klarat en jordbävning. Bilvrak och tunnor på den övervuxna tomten får mig att tänka på då jag var liten och en giftskandal i skånska Teckomatorp briserade.
Kontrasten mot de andra husen, stora och välskötta, i det pittoreska lilla samhälle där Uppsalas aristokrati en gång hade sina sommarresidens är iögonfallande.
Berättat är däremot inte att 81-åringen, skriven i Västerås, ofta bor på en anläggning med stugor att hyra i trakten som ägs av en kvinna som är hemmahörande i området.
Denna kvinna lärde en gång i världen känna två bröder som bodde hela sina liv tillsammans i ett av byns röda hus och som var duktiga och uppskattade snickare.
Innan de dog med några års mellanrum för ett drygt årtionde sedan testamenterade de gården till kvinnan. (Hon fick av bara farten även deras sommarhus i Norrland.)
Fastighetens tillhörande tomt är på över 8600 kvadrat. Ungefär hälften omger byggnaden, resten ligger på andra sidan ett litet järnväggsspår och utgör sjötomt.
När Fotograf Jimmy Wixtröm och jag i dag passerade syntes inte tecken på liv eller aktivitet.
– Tidigare har säsongsarbetare sovit där. Men de senaste åren har det stått tomt, berättar en granne.
Andra människor i trakten säger att kvinnan lurade bröderna. Att hon lindade dem runt sitt finger. De tycker att hela historien stinker.
Men de vill vara anonyma. Husfrid ska råda. Den ende som träder fram, en man vid namn Ingemar, rycker lite på axlarna.
– Det här gick nog inte helt rätt till. Men det är inte hela världen.
– Bröderna hade inga barn och fastigheten hade tillfallit allmänna arvsfonden om den inte testamenterats till henne.
Ingemar kände syskonen. Han hjälpte dem när de blev gamla. Men det gjorde även kvinnan. Hon kom ofta med mat.
– Jag minns när jag besökte den yngre brorsan, då han låg döende på sjukhus. Hon kom upp och såg till att testamentet blev undertecknat.
Huset, ordinärt och alldagligt, är inte värt många lingon.
Människor i trakten uppskattar dock att den stora tomten gör att en försäljning för 6-7 miljoner inte är en omöjlighet.
Men det går inte att stycka av och sälja. Expansion av området är planerad, men arbetet har satts på paus och detaljplaner är frysta.
Folk tror att fastighetens ägare bidar sin tid och väntar på att det ska gå att tjäna mer pengar än vad som är möjligt just nu.
Kvinnan har nu en annan version.
– Jag har bott här i 45 år och de här bröderna gjorde snickerijobb åt mig i 22 år. Jag lärde känna dem väl och det är inte konstigt att jag fick ärva.
– Det är skamligt att påstå någonting annat. Det är förtal.
Hon tycker att jag i stället borde skriva om vad hon anser vara en ledande politikers skamliga metoder.
– Mannen ångrade försäljningen dagen efter. Jag körde honom själv till banken för att hjälpa till att häva det och betala tillbaka handpenningen. Men vi lyckades inte reda ut vilket kontonummer Busch har.
Vad som är rätt och fel i detta vet jag inte. Kanske talar kvinnan sanning. Kanske är hon baktalad. Kanske är det i stället folk i samhället som har rätt.
Men jag vet så mycket som att det inte är ointressant att en kvinna som erbjuder mannen som ångrat försäljningen till Busch husrum, tidigare har varit inblandad i ett övertagande av fastigheter som i omgivningen upplevs som moraliskt tvivelaktig.
En annan besynnerlig omständighet är 81-åringens påstått dåliga minne och allmänna skröplighet. Människor här träffar honom ofta. De beskriver honom som kristallklar i huvudet, pigg, aktiv. Han kör bil och cyklar.
Att mannen är gammal hindrar inte att han ibland hjälper till med arbete på kvinnans anläggning med stugor.
Intressant i sammanhanget är också den brorson till mannen som har trätt fram i Expressen och rasat mot Busch.
I mars 2007 träffade denne släkting ett skriftligt avtal med sin farbror. Han skulle få ärva fastigheten den dagen mannen, som inte har egna barn, dog.
I kontraktet fanns dock inget hinder mot att den gamle fick sälja huset om denne ville.
Brorsonen har således ekonomiska motiv i att försäljningen till Ebba Busch inte blir av.
Visst, det skulle sannolikt leda till ett miljonarv så småningom. Men då inte mannen är barn till 81-åringen finns ingen självklar arvsrätt. Och om det nu skulle bli tal om pengar, så finns det ett inte oväsentligt antal ytterligare syskonbarn som möjligen vill ha en del av kakan.
– Han har sagt att han inte vill att brorsbarnen ska få huset. De har aldrig brytt sig om det, säger en bybo.
Vilka slutsatser finns att dra?
Möjligen har en toppolitiker skrupelfritt utnyttjat en gammal man, även om försäljningssumman är marknadsmässig.
Men det kan också vara så att det är andra personer än Ebba Busch som är skrupelfria.