Bostadsbrist är nu individens problem
Stockholm har 847 073 invånare som jag inte tänker nämna vid namn. Staden hyser vita och svarta, unga och gamla, kufar och kufiskt normala personer, stjärnor och människor som aldrig kommer att lysa, rika och fattiga, bildade och skrämmande obildade.
De har en sak gemensam:
Ingen av dessa 847 073 personer tror att han eller hon kan hitta en hyreslägenhet för ett månatligt pris som en vanlig människa kan betala.
Varje person som försöker finna någonstans att bo i Stockholm måste vara kreativ som Leonardo da Vinci, ekonomiskt fiffig som Gudrun Schyman och ha moral som Al Capone.
Förr, säg för 20 år sedan, hade den alarmerande bostadsbristen resulterat i debatt och politiska rörelser. Företagarna hade krävt nybyggen så att stadens tillväxt inte hämmas. Kamporganisationer hade bildats. Unga hade demonstrerat för rätten att bo, föräldrar för att slippa ha sin vuxna avkomma hemma.
Inte längre.
Vi lever i ett avpolitiserat samhälle där var och en är hänvisad till sig själv. Ingen tror längre på vår gemensamma förmåga att lösa gemensamma problem.
Gemensamma problem har blivit individuella. Det vandrar inga demonstrationståg under parollen:
Ropen skalla bostad åt alla!
I stället vandrar hundratusen individer genom staden. Var och en av dem grubblar på lån, räntor och amorteringar. Ränteläget och bostadspriserna är stockholmarens käraste samtalsämnen.
Priset per kvadratmeter är nu 57 619 kronor.
I den mån stockholmaren riktar några krav vänder han sig till banken. Stockholmaren har slutat vara medborgare och reducerat sig till kund. Han kräver att få låna mer pengar. Den framgångsrike tillåts låna amorteringsfritt, det vill säga gå in i livslång livegenskap i förhållande till banken.
Om banken dristar sig till att fråga om stockholmaren någonsin kan återbetala sina sinnessjukt stora lån blir han kränkt. Å andra sidan är risken liten för att banken frågar. Affärsidén är att hälla pengar över stadens invånare och förslava dem med räntor, räntor, räntor!
Stockholm har 847 073 invånare. Tillsammans fast var och en för sig har de struttat in i ett nytt feodalsamhälle. Otroligt nog inbillar de sig att ingen varit så fri, ja, allihop är riktiga individualister.