Friheten vi har – och hur lätt den kan försvinna
De kom aldrig hem.
Den milda försommargrönskan silar solljuset skimrande mjukt över deras gravar, på Skogskyrkogården i Falkenberg.
Sju vita gravar resta över de brittiska flygare som år 1944, under andra världskrigets brinnande slutskede, flöt i land i min halländska barndomsstad.
Jag söker mig gärna till kyrkogården, för friden, men också perspektivet. För att påminnas om hur mycket av det man tror är viktigt som egentligen är fullkomligt förgängligt.
Samt hur lätt allt kan gå förlorat. Även den fred och frihet som vi i vårt lilla trygga land ofta tar för så självklar.
Jag är ingen krigshetsare. Verkligheten är inte ”Top Gun”. Bakom varje incident av ”collateral damage” finns döda barn, sönderslitna hem, spillror av ett liv.
Krig är vidrigt.
Men krig kan också vara nödvändigt. Det finns inga enkla svar om vem som är ond och god, vad som är rätt och fel. Det finns dolda agendor, maktspel, två sidor av allt.
Men jag blir alltid rädd när jag hör folk säga, ofta lite överlägset: ”Hur kan man vilja dö för sitt land?”.
För då har man inte förstått att vissa värden måste försvaras.
Jag skulle inte dö för den svenska flaggan. Men jag skulle i alla lägen vara beredd att försvara vår demokrati, vår jämställdhet, vår pressfrihet, vår yttrandefrihet, att våra barn får växa upp fria. Rätten till ett öppet samhälle och vissa grundläggande värderingar.
Det är lätt att fnysa åt sådant när andra är beredda att skicka ut sina söner, män, döttrar och fruar för att försvara oss. Sverige förblev fritt under andra världskriget medan andra dog för att försvara just sådana fundamentala värden.
På de sju vita gravarna påminner de sista hälsningarna om deras uppoffringar.
”Sergeant Sparkes. Ihågkommen av sin fru och barnen Russel och Margaret”.
”Bombfällare Baron. Högt älskad.”
Fyra andra namn och så den sista graven, namnlös, med en oidentifierad soldat.
”En flygare död i kriget 1939–1945. Känd av Gud.”
Maskrosfjun i luften, rop från lekande barn en bit bort. Klockan närmar sig lunchdags.
Jag går sakta från kyrkogården in mot stan.