Stora starka hockeykillar går före astmatiska barn

Lena Sundström

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2009-11-10

Det började som en skakning på nedre däck.

Den fyllde oss väl mer med häpnad än med skräck.

Vi förstod aldrig riktigt orsaken till att fartyget sprungit läck.

Man hade sagt oss att detta var världens modernaste, osänkbara skepp.

Men vi kan komma tillbaka till det där sen. Först. Vad har en rysk kö, en 20-åring på Mc Donalds, svininfluensan och Folksam gemensamt med en kavring?

En gång mellanlandade jag i Moskva. Två och en halv timme i en kö, och jag var hela tiden sist. Det var kön från helvetet. Det fanns ingen turordning, ingen logik. Efter tre timmar hade jag missat flyget. Efter fem timmar kändes det som om jag kunde göra vad som helst, utan att det spelade någon roll. Det var kaos. Djungelns lag. Man förser sig själv, och ger blanka fan i hur påverkar andra.

Jag tänker på det när jag sitter och läser i tidningen om den privata vårdcentralen vid Odenplan i Stockholm som glatt har vaccinerat kärnfriska familjer, samtidigt som riskgrupper saknar vaccin. ”Det gick jättebra” som en nyvaccinerad familj sa. Och vårdcentralens ansvariga läkare förklarade nöjt att de ”vaccinerar allt som rör sig” och ”Vi har vaccinerat undan våra riskgrupper redan.”

Jamen grattis. Att solidariskt dela med sig till andra vårdcentraler, ligger liksom inte i tiden. Stora starka hockeykillar har trängt sig före gravida och astmatiska barn. Och deras läkare hade en förklaring. ”Hockeyspelare är i en stor riskzon. De träffar mycket folk.” och ”Så här gör de flesta elitlag.” 

Jahopp. Flytvästar till alla människor i samhället med någon slags elitposition. Det är Titanic reversed. De svaga får kliva åt sidan, så att vi kan rädda de som kan göra mest för tillväxten och lönsamheten – eller för hockeypubliken. 

På Mc Donalds på Götgatan går jag in för att äta. En tjej i 20-årsåldern står och skäller ut sin killkompis som håller att plocka ihop skräpet när de skall gå. 

”Fan, det är ju pinsamt. Måste du hålla på och städa. Det finns ju människor, som har betalt för att göra det.” Och så går hon. Från sina matrester och sina ketchupförpackningar och sina 17 saltpaket. 

Jag tar tunnelbanan hem över Skanstullsbron. Över Folksam­skrapan är det en gigantisk ljusprojektion med en uppåtgående pil som täcker hela huset. Hej tajming! I fjol gjorde Folksam en vinst på 18,3 miljarder på livförsäkringarna. Samtidigt har man skickat ut ett massutskick med ett by-the-way-meddelande om att Folksam sänker ”ersättningen som betalas ut när du avlider från 31 800 kronor till 18 000 kronor”. Det är samhällstankens kollaps. Tron på delaktigheten, och delandet av det gemensamma. Sonen som i dag är vuxen, som berättade om sin pappa som alltid plockade den äldsta kavringen när han handlade på det kooperativa. En extrem. Men dock.

Så jävla länge sedan det var.