Det mäktigaste vapnet är skam
Jag träffade en flicka utan blygdläppar.
- Det var inte min mammas fel. Det är hela systemets, säger hon och tänder en till cigarett.
Hon berättar för mig att det enda hon visste innan var att detta är en tradition som skulle göra henne till en riktig kvinna. Hon hade varit förväntansfull. Så när dagen var kommen vart hon chockad. Alla de kvinnor som hon litat på höll fast henne i armar och ben. Tradition var att de slet av hennes kläder medan hon skrek. Hon vädjade till sin mamma att inte låta dem göra det. Tradition var att de inte hade någon bedövning.
En smutsig kniv, ett gammalt rakblad, eller en glasskärva. Många flickor blev sjuka. Vissa dog till och med. Men det pratades aldrig om.
För det är ju just tystnad som kännetecknar många frågor som särskilt rör kvinnor. Kvinnor som blir slagna av sina män döljer sina blåmärken. Offer för sexuella övergrepp anmäler inte. Kvinnor som utsätts för könsstympning pratar aldrig om det. Dessutom vågar ingen fråga. Ingen vill lägga sig i. Det angår oss inte tänker vi och så läggs locket på och trycks ned av tyngden från skammen. Den förlamande rädslan för att någon ska få veta, att någon ska döma. Skammen som klamrar fast sina otäcka klor i oss och vägrar släppa taget.
Som viskar i vårt öra med att det är vårt eget fel. Eller att hela vi är fel. Genast blir vi isolerade och skammen övertygar oss om att vi kommer bli utfrysta, utskämda och lämnade till ensamheten.
Skam är det mäktigaste vapnet som det patriarkala samhället använt för att kontrollera oss kvinnor. Den kuvar oss till att lyda. Kvinnans sexualitet är som oftast i fokus och hela tiden sedd utifrån mannens perspektiv. Hon ska vara vacker, utan att försöka för mycket. Villig och samtidigt oskuld. Motstridigheterna i det är som en smal lina kvinnan får försöka balansera på hela sitt liv. Trampar hon snett kan hon vänta sig allvarliga konsekvenser.
Ofta får hon sociala straff för att ha fallit utanför ramarna. På vissa platser även juridiska påföljder och i värsta fall kan det kosta hennes liv.
Det enda sättet att känna oss mindre ensamma är att prata med varandra och mötas. Så det där locket skammen kallsinnigt håller med sin järnhand tänkte jag nu slita av. Dessutom krävs spridning av information för att ens kunna börja verka för en förändring. Som vi vet, men sällan talar om, är alltså viljan att inneha makten över kvinnans sexualitet så stark att vi håller fast flickor och skär sönder deras underliv. Kvinnlig könsstympning utförs på olika sätt. Varianter som att klitoris prickas med vassa föremål eller helt skärs bort förekommer. Delar av eller hela de inre blygdläpparna tas ofta bort på flickorna.
Dessutom tillkommer den grövsta formen som kallas infibulation som innebär att alla yttre delar av könsorganen, dvs. klitoris samt inre och yttre blygdläppar, skärs bort.
Huden sys sedan ihop och kvar lämnas enbart en millimeterstor öppning för urin och menstruation.
Jag satt i timmar och lyssnade på henne när hon beskrev bakgrunden till kvinnlig könsstympning. Om myter som att klitoris vore oren eller skulle skada barnet vid födseln. Jag blev förbannad när jag hörde om att makens släktingar ska beskåda ärret innan brudpengen ges och att män vägrar gifta sig med en kvinna som inte är könsstympad.
Flickorna är vid tillfället ofta mellan fyra och 14 år, men även spädbarn stympas. Ibland utförs det på kvinnor som precis ska gifta sig, är gravida för första gången eller som precis har fött sitt första barn. För många medför könsstympningen både fysiska och psykiska men för livet. Smärta, svårigheter att kissa, problem med mensen och riskabla förlossningar är några konsekvenser.
Även detta är något dem förväntas att aldrig tala om. Det är en del av traditionen och många säger att de gjort såhär i alla tider.
Men bara för att det alltid varit så betyder det inte att det ska vara så.