Robyn ger hopp när våra liv kartläggs ända in i sängkammaren
Det var en gång en tonåring som hette Robyn och som gjorde plötslig succé med sin fina röst och medryckande melodier.
För det stora multinationella skivbolaget var Robyn en välkommen överraskning. Hon kunde bli en kvinnlig motsvarighet till pojkbanden som bestämde tonen i musikindustrin då. Eller snarare flickaktig motsvarighet.
Det krävdes bara att hon fortsatte att skriva låtar som den första megahiten Show me love. Robyn sålde miljoner på världens viktigaste marknad, USA.
Cheferna på skivbolaget visste vad marknaden behövde och publiken krävde. Det fanns all anledning att lyssna på dem. De satt inte på direktionsvåningar och i styrelserum för ingenting. De visste vad de talade om. Robyn var en svensk tonåring med avbruten skolgång. Hon hade hoppat av gymnasiet. Hon ägde inget mer än sin talang.
Under 1900-talet vässades ständigt storföretagens och politikernas instrument för att avlyssna kunder och väljare. De blev experter på finkalibrering av köpbeteenden och väljarströmmar. Kunder och väljare blev ungefär samma sak.
Jag minns ett samtal med en chef på Coop 2001. Vi satt i hennes fina kontor med bord från Carl Malmsten: en signal om beständighet, tradition och välstånd. Hon sa att hon i detalj kunde redogöra för när, var och hur svensken handlar i matvarubutiken.
Med den digitala revolutionen på senare år har storföretagens, politikens och myndigheternas möjligheter att kartlägga allmänheten blivit obegränsade. Jag ska inte tjata om Orwell och 1984. Det året inträffade för 35 år sedan. Dagens datum är 28 augusti 2019 och det är mycket värre.
De vet allt om oss. Vad vi lyssnar på, läser och vad vi tittar på. När vi lyssnar och läser. När vi slutar. Vilka signaler som väcker vårt intresse och vilka som får oss att stänga av. När vi handlar. Var. Vad. Hur vi rör oss. Vad vi säger i köket. Vilka hemligheter vi har.
Det sista var fel.
Vi har inga hemligheter längre. Din fru eller man känner dig inte lika väl som Google.
Den amerikanske historikern Timothy Snyder påpekar i sin senaste bok Vägen till ofrihet att demokrati förutsätter privatliv. Där det saknas privata rum saknas frihet.
I så fall har vi redan trätt in i det totalitära samhället. Vi gjorde det frivilligt och med en glad sång på läpparna. Digitaliseringen har ju gjort livet så mycket lättare och det mesta så mycket billigare. Men bara den extremt korkade eller frivilligt blinde tror att amerikanska storbolag som strävar efter världsherravälde bjuder på gratisluncher.
Vi behärskar inte längre våra liv.
Vi får hoppas att de som kontrollerar oss fortsätter att visa välvilja.
Det tonåriga pophoppet Robyn tackade nej när det stora skivbolaget viftade med dollarbuntar. Allt skulle hon få. Bara hon fortsatte i samma spår. Flicka som sjunger om hjärta och smärta. Tralala.
Hon ville utvecklas. Då kopplade bolaget loss henne. Vi är inte intresserade. Flyget tillbaka till Sverige avgår i morgon. Tack och adjö.
För ett par helger sedan stod jag bland 22 000 andra och lyssnade på Robyn. Hon hade konsert vid Sjöhistoriska museet i Stockholm. I våras sålde hon ut Madison Square Garden i New York. I Stockholm precis som i New York sjöng publiken med. Robyn har fyllt 40 och hennes melodier är betydligt mer avancerade än den gängse arenarockens.
Det var en fin konsert. Den gav hopp. Den visade att det trots allt finns något ogreppbart bortom kartläggningen av våra liv, drömmar och köpvanor. Det finns en kärna som ibland är rationell, ibland irrationell och därför oförutsägbar.
Den kallas mänsklighet.
Och Coop som visste allt om våra köpvanor?
Coop håller på att gå åt helvete.