All partipolitik var sossig för 30 år sedan
Trettio år är en evighet. För 30 år sedan - 1985 för er som inte ids räkna - stod muren kvar. Sovjetunionen verkade alldeles för tung i gumpen för att rubbas. Pierre Schori satte tonen för vad som inte borde sägas om ockupationen av Baltikum.
För 30 år sedan hade vi egentligen inte heller haft något annat än socialdemokratiska regeringar, alltsedan kriget. Några år av Fälldin och Ullsten, men det var mest ett slags tom formalia. Något som bara legitimerade socialdemokratins totala dominans. Ungefär som kommunisternas påhittade opposition, ”Enade folkpartiet”, i Polen.
Hade man minsta gnutta rebell i sig kunde man inte vara sosse. Det hade varit som att i valet mellan Smiths och Cure välja Elisabeth Andreasson. Att inte vara sosse var en existentiell, snarare än politisk, nödvändighet. Det handlade om att försvara självständighet och integritet. Om mänsklig värdighet, faktiskt.
Den som tror att det betydde entusiasm för och lojalitet till något annat parti, borgerligt eller avgrundsvänster, missförstår alltihop. ALL partipolitik var sossig för trettio år sedan. Och dessutom kunde till och med en tonåring se det barnsliga i yttervänsterns vurm för röda slaktare. Det rimliga var därför att glädja sig åt allt som lade krokben för ytterligare sosseri och nöja sig med det. Politiskt intresse handlade främst om att vara mot politik i allmänhet.
Ja, ja. Alla kände inte så. Visst fanns det de som inte alls ratade all politik. Jag vet, jag vet. Mellan Smiths och Andreasson fanns Tears for Fears, Bryan Adams, Modern Talking, Lionel Richie och många andra alternativ. Men jag försöker vara en aning personlig, här.
Alltså: så var det för 30 år sedan. En evighet.
För 24 år sedan tillträdde regeringen Bildt. Samma år som Sovjetunionen upplöstes och två år efter murens fall. Den som var tio år då, är 34 nu. För nio år sedan blev Fredrik Reinfeldt statsminister. Den som var 13 år då, är 22 i dag.
Enkla fakta. Ändå glömmer jag ständigt bort att det är på det viset.
Det finns numera en hel generation i det här landet som antagligen uppfattar sossarna som uppstickare. Som känner att den borgerliga dominansen äntligen är bruten. Den har förmodligen tyckt sig stappla fram i oändlighet under tyngden av Reinfeldts ok. Och den tror på politiken.
Häromdagen dök Thage G Peterson upp här i tidningen. Ett nytt, fräscht, radikalt namn i debatten?
Livet är en märklig resa. Från evighet till evighet.
Dagens byggnad
Kulturpalatset i Warszawa byggdes mellan 1952 och 1955. Det ritades av den sovjetiske arkitekten Lev Rudnev i socialistisk klassicistisk stil. Byggnadsstilen, som också kallas stalinistisk, förklarades vara ”överdriven” av Nikita Chrusjtjov 1955 och övergavs.
Dagens fakta
”Resan till månen” är titeln på en fransk stumfilm från 1902. ”Resan mot Mars” är titeln på Thage G Petersons memoarer.