Allting blänker – tills oljan till sist tar slut

Jennifer Wegerup

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Publicerad 2012-01-08

Motorcykeln har ­dekorationer i guld.

Den ligger först  i karavanen av ombyggda, stylade, osannolika fordon som kör längs Dubais strandpromenadstråk.

Runt, runt, runt – i en evig uppvisning av rikedomen man erövrat när sanden ­blivit till guld. Eller, snarare, det som finns under sanden.

Oljan, den dyrbara.

Dubais olja väntas dock ta slut redan inom 20 år, kanske tio rent av.

Turism och handel driver ekonomin, miljardinvesteringar väller in.

Jag färdas mellan lyxhotell och skyskrapor på nya ­motorvägar och i den ­kliniskt rena tunnelbanan.

Tågen blänker, allt blänker.

Dubai – de nyrikas paradis på jorden.

”Shop ’til you drop” och ta sedan en skidtur i den konstgjorda inomhuspisten.

Slalom i ökenvärmen, wow.

Allt fungerar, alla är vänliga, toleransen stor.

Vill du ha urringat och kortkort? Inga problem.

Dricka alkohol? Skål och varsågod, bara ta dig till en större hotellbar.

Här är allt möjligt, bara du kommer med väl laddat ­kreditkort.

Längs strandpromenaden ligger indiska gästarbetare på knä och gnuggar med skrubbsvampar bort konfetti­rester från nyårs­firandet. Putsa, feja, gnida, skrubba – under skuggan av ännu en sky­skrapa under konstruktion.

Jag vandrar runt och känner mig som Alice i luftkonditionerade Underlandet.

Först när jag kommer ner till kryddmarknaden i de äldre kvarteren anar jag likt en hägring det äkta Dubai, det lilla som finns kvar ännu.

Smutsiga, vackra båtar i trä, beslöjade kvinnor, leende säljare som vill köpslå, rostiga tv-antenner på taken, tvätt på tork på balkongerna.

Svett mot min panna och från en minaret strax intill hörs kvällens böneutrop.

Månen ligger förtöjd mot den mörknande sammets­himlen, som något ur Tusen och en natt.

Från den ultramoderna flygplatsen lyfter så ännu ett av Fly Emirates jätteplan, bryter friden.

Förenade Arabemiratens oljetillgångar beräknas räcka i minst 50 år.

Och när oljan ändå till sist tar slut …? När vi alla konsumerat oss bortom räddning?

En bild flimrar till inom mig, som något ur en Stephen King-novell.

Övergivna ­lyxfordon som långsamt begravs i sanden, när öknen tålmodigt återerövrar det som till­kommer den.