Hoppa till innehållAftonbladet

Dagens namn: Martin, Martina

Hemligheten bakom den polariserade debatten

Eftersom jag gjort det till min uppgift att försöka avliva myten om vår lättkränkta samtid – den där som brukar kläs i ord som ”man får inte skämta om någonting längre” och gärna med tillägget ”i det här landet” – tänkte jag peka på ett besynnerligt men typiskt händelseförlopp från förra veckan. Det som började i ett kommentarsfält och slutade med att Expressens Johan Hakelius skrev ännu ett febrigt varningstal om denna ohyggliga nya världsordning. Som till stor del är inbillad. Men behändig.

(Du som följer mig på Twitter vet kanske vart vi är på väg men häng med ändå, det finns mer att prata om.)

Tisdag. Gry Forssell, medieprofil med 128  000 följare på Instagram, postar en bild där hon flankeras av Stockholms nya landshövding Thomas Bodström. Den senare med fjäderskrud på huvudet, modell indianhövding. I hennes kommentarsfält kliver en anonym person med 25 följare ner i strömmen av lyckönskningar och skört motiverade gråttskrattemojis och skriver ett knippe kritiska kommentarer om kulturell appropriering. Ytterligare tre personer skriver var sin kritisk kommentar medan sex personer tar striden med de ”lättkränkta” och ”humorlösa”.

SVT, med nyfunnen näsa för polariserande sociokulturell debatt och tillhörande klick, skriver om kritiken. Kontot med 25 följare citeras utförligt. Men man ringer också upp professor Gunlög Fur, som tidigare kritiserat ishockeylaget Frölunda Indians för just kulturell appropriering, och har plötsligt skapat något som liknar en riktig nyhet. Det hela paketeras under rubriken ”Professorn kritiserar Thomas Bodströms hövdingbild”.

Professorn betonar att hon inte tror att ”bilden tagits med någon illvilja” men i  twitteroptimeringen skruvar SVT Nyheter till rubriken så att professorn plötsligt ”rasar” i stället för ”kritiserar”. Och på Twitter börjar det inte helt oväntat suckas om tillståndet i det här landet. Eller ”Absurdistan”, ett populärt öknamn på Sverige från det-går-åt-helvete-rörelsens nätvokabulär.

Onsdag. Expressen noterar att SVT har en potentiellt het potatis i ugnen och gör både artikel och tv-inslag och historien delas ytterligare några gånger. Konflikten vill fortfarande inte riktigt lyfta i  sociala medier men nu skriver någon i  alla fall att ”kränkthet verkar ha blivit en sport” så att vi kan bocka av ännu en obligatorisk formulering.

Torsdag. Statsvetaren Stig-Björn Ljunggren, driftsäker odlare av myten om vår lättkränkta samtid, upptäcker nyheten och tar sig belåtet för pannan. ”Det är väl antagligen så att jag inte längre förstår min samtid”, twittrar han över en skärmdump. Ett konto med 25 följare och en uppringd professor har nu blivit ”samtiden”, även för någon som är skolad i  kritiskt tänkande.

Fredag. Johan Hakelius vaknar ur sina oroliga drömmar och finner sig liggande i sängen förvandlad till en kolumnist med deadline. Eller hur det nu går till när Hakelius skummar nätet efter ämnen, den här scenen är påhittad och löst baserad på hur mitt eget liv som lördagskolumnist ser ut.

Lördag. Klockan 06.42 når vi det som kan kallas full reaktionär mytcykel när Johan Hakelius, stor stilist och den konservativa suckgemenskapens fadersgestalt, publicerar sitt angrepp mot professorn och ”det gnällbälte som breder ut sig från Facebook till Twitter, med den typiska blandningen av översitteri och känslopjunk”.

Nu har ett anonymt konto med 25 följare och en uppringd professor blivit allt möjligt, ”ett helt samhällsskikt” faktiskt. Hakelius skriver om ”ett samhälle av andra obehaglighetstypen” där ”knäppgökarna rular” med rädslan som verktyg och ”alltihop är förstås välkända härskarstrategier i sekter”. Och ”som med nästan allt är det förstås värst i Stockholms innerstad”.

”Ett helt samhällsskikt.”

Kolumnen delas och gillas flitigt på Facebook. Det är egentligen först här konflikten får lite luft under vingarna och för många läsare är det förmodligen första och kanske enda gången de ens hör talas om kritiken mot Bodströms fjäderskrud. Och i den här änden ser det ut som en angelägen berättelse om samtiden. Den hysteriska. Men sanningen är ju att nästan ingen – varken i gnällbältet på sociala medier eller ens i Stockholms kusliga innerstad – brydde sig om Bodströms fjäderskrud.

Det kan tyckas lite märkligt att Johan Hakelius, som i en plump men inte alldeles poänglös kolumn tyckte att nazisterna i Almedalen gavs för stor betydelse, plötsligt inte kan urskilja marginaler. Men det kan han förstås. Det är bara behändigt att låta bli. Och han är inte ensam om att låta bli, bara ovanligt duktig på det.

Sin ålder och konservativa aura till trots är Johan Hakelius som gjord för det nya debattklimatet. Det där som kantrat och gått sönder och polariserats till omöjlighet.

Polariseringen drivs till stor del av att vi tyckonomer letar upp lågt hängande frukt i debattens utkanter och trampar sönder den inför våra allierade.

Vi gör det för att det är lätt och lustfyllt och skapar engagemang, vilket är ett elegant ord för klick och delningar. Och det har aldrig funnits så mycket frukt. Åtminstone inte synlig frukt. Alla är uppkopplade mot debatten och det finns alltid någon som tycker väldigt fel. Och orkar du ändå inte leta finns det nyhetsjournalister och redaktörer som hjälper till, drivna av samma klickoptimerande mekanism: leta i marginalen och bygg en honungsfälla.

Det är marknadskrafterna.

Mekanismen syns förstås tydligast i de forum som avsagt sig allt ansvar för samtiden, som Nyheter 24 (där en 12-åring kan beredas utrymme för ett angrepp på feminister) eller SVT:s ”Opinion live” (där Ann Heberlein mot Mikael Wiehe värderas som en relevant uppställning i en debatt om asylrätten), men det är en mekanism som ekar genom stora delar av medie- och debattklimatet i dag. En fråga jag återkommer till är varför SVT, utan vinstintressen, ska ägna sig åt polariseringen som alla andra ägnar sig åt i stället för att balansera samtalet.

Själv har jag flera gånger lovat att sluta sträcka mig efter lågt hängande frukt men nu sitter jag här igen med munnen full av Hakelius.

Fotnot: Idén om samtidens lättkränkthet lär åtminstone dö med oss. De som är födda efter att internet lanserades har liksom aldrig upplevt en värld där bara några få röster hördes.

Följ ämnen i artikeln