Hyckleriet i EU äcklar mig
I Sverige verkar det största problemet just nu vara om den antirojalistiska opinionen ska få kungen att avgå eller inte, alltså ett pseudoproblem eftersom kungen inte tänker abdikera. I
övrigt mår Sverige bra. Tillväxten är hög och arbetslösheten sjunker. Sverige är ett mönsterland i EU men konkurrensen är å andra sidan inte hård.
Med allt mer uppspärrade ögon läser jag om Grekland som hotar att ställa in betalningarna (i praktiken försätta sig själva i konkurs), om inte Internationella Valutafonden IMF före den sista juli betalar ut ännu ett stödlån till Grekland.
Samtidigt säger 80 procent av grekerna nej till ekonomiska åtstramningar trots att det enda som kan bota den grekiska sjukan är just besparingar. Grekerna har Europas mest förmånliga pensionssystem. Skattemoralen är usel och statens förmåga att driva in skatt är under all kritik. Stora delar av turistindustrin göds med svarta pengar. Ändå verkar det grekiska folket helt sakna insikt om att deras land håller på att
utvecklas till en bananrepublik.
Grekland bedöms i dag av många ekonomer som bankrutt efter att i åratal ha levt över sina tillgångar. I slutet av 90-talet lurade sig Grekland in i valutaunionen genom att inför EU-kommissionen visa upp förskönade siffror över statsfinanserna. Ändå har grekerna i dag
mage att kräva att vi andra EU-medborgare ska vara med och betala deras kris.
Men Grekland är inte ensamt. På väg mot ruinens brant är också Portugal och Irland, kanske följda av Spanien och Italien. Även dessa länder har i åratal lyckats dölja en ekonomi i förfall. Sprids krisen till fler länder i Europa hotas på sikt hela världsekonomin.
Detta är EU år 2011. Tillåt mig skratta. Jag trodde en gång att EU-projektet var det bästa som hänt Europa. I dag tvivlar jag.
Samtidigt som EU har drabbats av elefantsjuka genom att ständigt ta in nya medlemmar vars ekonomi och rättssystem inte varit mogna för ett EU-medlemskap, så sprängs unionen inifrån av de enorma ekonomiska krav, som nu ställs av medlemsländer som till exempel Grekland, som aldrig brytt sig om att leva upp till EU:s spelregler.
Detta är naturligtvis i första hand medlemsländernas eget ansvar.
Men EU-kommissionen och övriga regeringar i EU är i högsta grad medskyldiga. När valutaunionen planerades ställdes höga inträdeskrav på de blivande medlemsländerna. Sköt era ekonomier! Annars kommer eurons värde att undergrävas, var budskapet. De som inte skötte sig skulle drabbas av hårda
bestraffningar. Flera länder misskötte sig, men bestraffningarna uteblev.
När besluten väl skulle fattas om vilka länder som skulle få vara med i euron struntade EU-kommissionen
i att kolla upp om till exempel Greklands och Italiens siffror över statsfinanserna var korrekta eller bara påhittade. Nu vet vi svaret. EU lät sig luras av smart ”italiensk bokföring”. Skandal!
En organisation är aldrig starkare än dess svagaste länk. EU:s svaga länkar är numera många. Flera av EU:s medlemsländer borde aldrig ha tillåtits bli medlemmar – då. Ett exempel är Rumänien som blev medlem 2007 trots att landet fortfarande bröt mot EU:s grundlag
genom att förfölja minoriteter och odla ett korrupt rättssystem.
Samma sak gäller Ungern där nazistiska grupper tillåtits mörda och misshandla romer trots att Ungern skrivit under EU:s grundlagskrav att skydda just minoriteter. EU som det stora fredsprojektet är en fasad. Under ytan frodas främlingsfientlighet, rasism och intolerans. Hyckleriet äcklar mig.
Till sist Serbien som ansökt om att få bli medlem i EU. Det senaste draget i övertalningsprocessen gentemot Bryssel var när serberna i förra veckan levererade krigsförbrytaren Ratko Mladic till Haag-tribunalen, något man haft sexton år på sig att göra utan att röra ett finger.
Nu hyllar alla Serbien. Äntligen har freden kommit. Massmördarna har krupit till korset och rättvisan segrat. Jag säger bara: Ta det lugnt med hyllningarna. Det vi ser är bara det gamla vanliga spelet.