Inte gubbigt av Guillou – det finns skillnader
Jan Guillou har rätt.
Det lustiga/beklämmande är att så många kvinnor inte förstår det.
Guillou har rätt i den lilla diskussionen, om mindre mål och bollar för fotbollsspelande kvinnor.
Och, om man vidgar resonemanget, även rätt i ett större perspektiv.
Varför ska det manliga vara normen och det kvinnliga undantaget?
Varför ska något ses som mindre värt när det anpassas till det kvinnliga könet?
Vi börjar med fotbollsdebatten, där alltså Jan Guillou häromveckan skrev att kvinnor bör spela med mindre och lättare bollar och mindre mål, för att få bättre kvalitet på spelet och i förlängningen därmed mer publik, större intäkter och högre status.
”Gubbsnack” och ”nedvärdera oss inte”, löd de ilskna svaren från många damspelare.
Men Guillou föreslår inte att kvinnor ska spela i tajta dräkter eller i kjol – bara att spelet ska anpassas efter vår fysik.
Jag har själv ofta, efter 17 år som spelare och lika många år som journalist, fört fram samma argument.
Varför släppa in billiga mål som ser löjliga ut för att de längsta dammålvakterna på runt 1,80 meter aldrig kan täcka hela målet som en herrmålvakt på två meter?
Varför inte få så bra skott som möjligt med en mindre och lättare boll?
Män började spela fotboll långt före kvinnor, därför blev deras spel normen. Men varför ska det vara så?
Varför ska idrott, ledarskap, programlederi och allt annat med status bedrivas på ett så kallat manligt sätt för att tas på allvar?
Språket säger mycket om våra fördomar.
Fotboll och damfotboll. Normen och undantaget.
En kvinnlig polis, en kvinnlig läkare – men en manlig förskollärare.
Jag skulle vilja riva sönder varenda unken, gammal etikett, låta oss vara människor fria att inta de roller vi vill, bortom könens.
Men att förneka att det finns fysiska skillnader mellan oss, det är något helt annat.
En kvinna kan självklart ha lika bra speluppfattning och bollsinne som en man – bara hon får de rätta förutsättningarna att visa det.
Det är inte gubbigt att tycka så – tvärtom.