Hur många chanser ska en åklagare få?
Det märkligaste med dagens rättegång om ett uppmärksammat mord är inte att den misstänkte inte dök upp.
Mest anmärkningsvärt är att åklagaren inte ger upp, trots närmast obefintliga chanser till framgång efter att bevisningen har underkänts i två friande domar.
Säkerhetssalen, Stockholms tingsrätt, måndagen den 9 mars 2015.
Sex poliser, en änka, hennes bror och några vänner till en man som sköts och knivhöggs till döds i ett garage i Södertälje framför ögonen på sin nioårige son.
En 23-årig man har tidigare dömts till 18 års fängelse för det osedvanligt hänsynslösa mordet.
Dagens förhandling rör en 39-årig man som ska lejt torpeden och som är åtalad för anstiftan till mord.
Han dök dock inte upp och efter en kort överläggning beslöt hovrättslagman Katarina Påhlsson att ajournera rättegången och återuppta den på onsdag.
Inte för att mannen kommer att infinna sig då heller, men vad skulle hon göra? Det går inte att genomföra en process utan den åtalade.
Hur stark är då bevisningen?
Den bygger i allt väsentligt på ett utpekande från en person som ursprungligen var misstänkt för medhjälp till mordet. Denne man hävdade i förhör att 39-åringen låg bakom allt och belönades raskt av åklagaren för visad samarbetsvilja med att de allvarliga misstankarna mot honom slängdes i papperskorgen.
Under rättegången vägrade dock detta avgörande vittne att svara på frågor. Han hänvisade till förhöret, sa att det han sa stämde men hade i övrigt inget att säga.
Detta duger inte, ansåg tingsrätten. Den påstådda anstiftaren släpptes ur häkte och friades senare.
Mot domen finns inget att invända. Ett utpekande av en person som själv ursprungligen var misstänkt för mycket grov brottslighet i ärendet och som således hade anledning att skylla ifrån sig är inte världens starkaste bevis. När han senare inte lät sig förhöras i rätten blev situationen hopplös. Det gick ju inte att ställa frågor till honom.
”Berättelsen måste värderas med särskild försiktighet”, som domstolen uttryckte saken.
Efter tingsrätten följde en runda i hovrätten. 39-åringen dök inte upp. Han hade, inte helt överraskande, gått under jorden. Offret dömdes för utpressning i målet mot det stora Södertäljenätverket, att anklagas för att vara hjärnan bakom ett mord på någon i den kretsen innebär troligen att sväva i livsfarliga.
Advokat Johan Eriksson, som försvarar mannen, gick hem i tron att rättegången inte skulle handla om hans klient utan endast om de andra inblandade.
Men åklagare Katarina Folestad fattade det märkliga beslutet att fortsätta hävda att 39-åringen låg bakom dådet, märkligt då denne inte var på plats och kunde försvara sig.
En suckande hovrätt konstaterade att den ”sett sig nödsakad” att pröva mannens skuld, trots att den delen av processen hade skjutits upp. Inte heller nu ansågs det hålla.
Mannen har således i praktiken friats i två rättegångar, vilket är en fingervisning så god som någon om att bevisningen är för tunn.
Att åklagaren inte kastar in handduken väcker frågor. Hur många chanser ska staten egentligen ges att få en människa fälld för ett brott?
Riksåklagare Anders Perklev har djärvt föreslagit att åklagare inte ska få överklaga friande domar. Flera andra länder har den ordningen.
Det finns för- och nackdelar med tanken, men är principiellt viktig att diskutera.
Kammaråklagaren är uppenbarligen av en annan uppfattning än högste chefen och gör nu sitt tredje försök.
Visserligen har hon rätt att få saken prövad än en gång, då rättegången mot mannen skjutits upp och han formellt inte friades i den förra hovrättsförhandlingen.
Men är det moraliskt rätt?
Det går även att fråga sig varför åklagaren fortsätter att driva målet. De två friande domarna har varit mycket tydliga. Utan ny bevisning, och sådan finns inte, är chanserna till en fällande dom små.
Ja, brottet är vedervärdigt. Men grundläggande rättsliga principer måste gälla även grov kriminalitet.
Åklagarens beteende är, diplomatiskt uttryckt, egendomligt.