Alla måste bråka mer med varandra
Vi behöver bråka mer med oss själva och vi måste slå varandra på fingrarna oftare. Först då gör vi jobbet som de alltmer kunniga och högljudda läsarna gör för oss just nu. Annars kommer kompisrelationerna inom svensk journalistik slutligen att bli de stora mediernas fall.
När senast hörde ni en chefredaktör för en större tidning kritisera eller såga en annan chefredaktör för ett publicistiskt beslut? Eller någon göra sig ovän med sina närmaste chefer genom att öppet ifrågasätta deras beslut.
Visst, då och då småtjafsar Aftonbladets Jan Helin och DN:s (politiske) chefredaktör Peter Wolodarski. Men på det stora hela befinner vi oss i en bransch som tror sig komma uppåt och framåt om det råder lugn och ro inom de egna leden. Så fel man kan ha.
När jag och alltyckaren Frida Boisen på GT inte är överens får vi genast höra att vi är ”bråkiga” av vissa branschtidningar som för länge sen slutade göra jobbet. Samtidigt har våra chefer en bejublad podd tillsammans.
Jag förstår också varför det ser ut som det gör. Branschen har befunnit sig i en ständig kris sen tillgången till internet blev lika självklar som rent vatten i kranen. Först gav vi bort nyheterna gratis. Snart kom också giganterna i Google och Facebook och började tjäna pengar på den journalistik vi betalar för. Och först nu ser vi effekterna av den blödande papperstidningen. Bara under senaste året har närmare 1 000 journalistjobb försvunnit. Och det är logiskt. Minskad upplaga leder till mindre intäkter och därmed krisåtgärder som uppsägningar. Och det är alltför få tidningar, kanske bara Aftonbladet, som lyckats skapa nya intäktskällor som är att räkna med. Uppsägningar och färre jobb leder förstås också till det allra värsta i en bransch som behöver utmanas inifrån: rädsla.
Folk är helt enkelt rädda för att bli av med jobbet, eller stänga en dörr till framtida jobb. Det skapar förstås väldigt många ja-sägare. Kanske det värsta tillståndet för mediehus som brottas med framtiden.
Det finns två allvarliga konsekvenser av det jag just beskrivit.
För det första väljer mediehusen fortfarande att ta den säkra vägen framåt. Lojalitet tar dig framåt. För många tidningar sitter med chefer som tyvärr inte förstår den nya världen vi befinner oss i. Och har säkert skapat en kultur där yngre förmågor inte vågar höja rösten. Det här leder bara till en långsam död för tidningen och branschens bästa unga byter inriktning.
För det andra innebär bristen på publicistisk kritik inom tidningen och branschen till att andra tar sig an det jobbet. På grund av kompisrelationer (vissa skulle kalla det för vänskapskorruption) bland makthavarna i branschen överlåter vi granskandet till vår publik: läsare som blivit skribenter som blivit debattörer. Det hade förstås varit helt okej om det inte var så att många inte tar publikens kritik på allvar. Till och med när alla fattar att kritikern har en poäng. Det här skadar allvarligt trovärdigheten för journalistiken.
Så vad vill jag säga med det här? Bråka mer. Ifrågasätt allt. Utmana alla. Var en nej-sägare med egna lösningar. Din insats är skillnaden mellan en allt snabbare död och en strålande framtid för journalistiken i Sverige. Men kom ihåg. Du kommer inte att få några vänner på vägen.
Besvikelse
Har just läst kolumnistkollegan Jan Guillous självbiografi ”Ordets makt och vanmakt” och undrar verkligen hur han gick från en principfast (om vi får tro hans bok) journalist som stod upp för den lilla människan till att soffmysa med norska rasister i ”Skavlan”. Besviken är bara förordet.