Emojis har gjort oss mer primitiva än någonsin
Ni vet hur smileyn kom till? Det var den amerikanska datavetenskap-professorn Scott Fahlman som upptäckte hur svårt vi människor hade att uppfatta ironi i skriven text. Det blev så mycket missförstånd, folk blev osams i onödan. Fahlmans lösning var smileyn. Ett tecken som vi skulle plita dit i slutet av alla ironiskt menade utsagor, så att mottagaren genast skulle förstå att meningen som föregick tecknet inte skulle tas på så himla stort allvar. Aha, han skämtar lite.
Att använda :-) var alltså ett sätt att nyansera språket, att förfina kommunikationen mellan människor. Inte kunde väl Scott Fahlman förstå vilket monster detta skulle skapa. Det påstås nu att dessa emojis kommer att bli vårt första världsspråk.
Alla är med på tåget. Jag också! Jag tecknar hjärtan till min dotter ibland, jag gör en ”tumme upp” när någon messar att han ordnat biljetter till Hellström. Och jag gillar det, även om det finns en dyster insikt här.
Jag skickar ett sms till min fru, skriver någon liten lustighet jag varit med om. Hon svarar med en gubbe som skrattar och gråter samtidigt. Jag blir perplex. Jag vet ju att hon faktiskt inte skrattar så att hon gråter. Men varför skickar hon då ett sådant tecken?
Jag känner mig som Saga Norén, länskrim Malmö. Jag är i en värld där alla omkring mig beter sig underligt.
Jag har en kompis som ofta skickar samma gråtskrattande emoji till mig, fast hon nöjer sig inte med en, utan hon skickar flera på raken. Ibland åtta. Vad betyder det? Att hon skrattar så att hon gråter – gånger åtta? En annan kompis skickar till mig två händer som klappar varje gång han får goda besked.
Då visualiserar jag honom, där sitter han någonstans och applåderar paniskt. Jag förlorar respekten för honom. Varför klappar han så hysteriskt? Han tycks vandra genom livet i en applåderande extas som inte klär honom. Människor som jag tidigare hade aktning för beter sig plötsligt som idioter.
De sa att det nya världsspråket skulle nyansera oss. Men det är ju inte sant. Det här språket förvildar oss. Stora ögon, tungor hänger ut, tårar, knytnävar i luften. Vi är plötsligt mer primitiva än någonsin. Vi är grottmänniskor. Vi tecknar som vildar till varandra.
Det är deppigt.
Vi borde börja prata om vad emojis gör med vårt samhälle.
Och på sikt förbjuda dem.
:-)