Håll tyst och höj lärarnas löner
Mina ögon tåras två gånger om året.
1. På julafton, när Karl-Bertil Jonsson delar ut julklappar i slumkvarteren.
2. När Manchester United vinner eller förlorar titeln i Premier League.
I år blir det tre.
Jag fick ett brev. Det var från min svensklärare på högstadiet.
Städade mitt skrivbord efter många år och hittade ett par alster från din tid på Bokelundsskolan.
Eftersom du skriver mycket nu för tiden kunde de kanske vara av intresse. Annars kan du bara slänga grejerna.
Lycka till med nästa bok och ditt andra skrivande. Många hälsningar, Per-Uno.
Det var förbanne mig det finaste jag läst sedan jag konfirmerades. Och då är jag inte ens konfirmerad.
I kuvertet låg två noveller som jag skrev i sjunde klass. Ett hutlöst hockeyplagiat på Max Lundgrens böcker om Åshöjdens BK och en actionsnyftare om en ensamkommande flyktingpojke.
Novellerna var katastrof. Men Per-Uno förstod att jag inte kunde klyva atomer, bota cancer eller fånga skurkar.
Han såg att skrivandet var min väg och fortsatte att peppa mig. Fick mig åtminstone att tro att jag hade talang. Och på den vägen är det.
I söndags skrev M-studenten Edvin Alam på Aftonbladets debattsida: ”Min framgång är mina goda lärares framgång.” Han beskrev dem som den enskilt största faktorn till att han nått sina drömmar i livet. Utan dem hade hans klassresa varit en omöjlighet.
Jag frågar mina vänner med arbetarbakgrund. De är allt från ingenjörer till författare. Alla svarar att det var lärare som såg dem och uppmuntrade dem. Inte sällan på privata initiativ, utöver lektionstid.
Lärarna är grunden till allting. I relation till det tjänar de kattskit.
I veckan lanserade Aftonbladets ledarsida ett upprop mot statsminister Fredrik Reinfeldts vision om sänkta skatter. Ledarsidan vill snarare att pengarna ska investeras i skolan, på höjda lärarlöner och höjd lärartäthet.
Helt rätt. Samtidigt är lärarlönerna lägre i de kommuner som styrs av Socialdemokraterna. Det kunde Lärarförbundet avslöja i våras.
Den ytterst ansvarige, utbildningsminister Jan Björklund (FP), säger också att lönerna måste höjas. Det har blivit utbildningspolitikens floskel nummer ett.
Alla politiker drömmer om blocköverskridande lösningar utan förlorare. Lärarlönerna är en sådan, eftersom alla verkar vara överens. Ändå händer ingenting. Lärarna används blott som politiska slagträn.
Fina ord är en klen tröst för en samhällsbärare.
Jag har ett annat förslag: Bara håll tyst och höj lönerna.
Tills dess får Per-Uno och alla andra lärare nöja sig med Karl-Bertil Jonssons övertygelse:
”Ett väl utfört arbete ger en inre tillfredsställelse och är den grund varpå samhället vilar.”
Superlärare 1
Innan Björn Ranelid blev författare jobbade han tolv år som lärare. I går höll han hov på Malmöfestivalens stora scen. Ranelid uppmärksammade 50-årsjubileet av Martin Luther Kings ”I have a dream”-tal - med att berätta om sin egen framtidsdröm. Jag älskar honom, helt utan förbehåll.
Superlärare 2
Per-Uno var bara en av flera superlärare på högstadiet i Sölvesborg. I musik hade jag Per Nilsson, en godhjärtad man som har gett ut 30 böcker, vunnit Augustpriset en gång och nominerats fyra gånger. Läs honom så kommer era liv att förbättras.