Kreativ bokföring döljer Sveriges problem
Finansminister Elisabeth Svantesson spår att statens finanser kommer fortsätta stärkas de kommande fem åren. Men siffrorna påminner allt mer om siffertrixare på Wall Street.
Efter finanskrisen 2008 tvingades medborgare i många länder lära sig en rad nya begrepp för att förstå hur det egentligen hade gått till när finansbranschen sänkte världsekonomin.
Ett var SPV – en förkortning för Special Purpose Vehicle. Det var en konstruktion som bankirer på Wall Street hittade på för att kunna dumpa tillgångar de inte ville skulle smutsa ned de egna finanserna – till exempel bostadslån till icke-kreditvärdiga amerikaner.
Genom att placera de mest problematiska tillgångarna på behagligt avstånd kunde bankerna till synes trolla bort alla risker.
Det visade sig vara en strategi med begränsad livslängd.
Sveriges motsvarighet till SPV heter kommuner och regioner.
Ett av huvudnumren i finansminister Elisabeth Svantessons vårbudget är de extra pengar som går till vård och skola – totalt 6,5 miljarder.
Det utgör en stor del av de “satsningar” på totalt 17,3 miljarder kronor som regeringen presenterar. Det motsvarar 0,3 procent av BNP –felräkningspengar i budgetsammanhang.
6,5 miljarder är alldeles för lite anser vissa medan andra tycker att regionerna är bortskämda och borde ha sparat mer under de goda åren.
En mer intressant fråga är hur det kommer sig att Sveriges finansminister fått den här rollen som en slags sugardaddy.
Förklaringen är att statens ekonomi egentligen är uppdelad i flera.
En stor del av det som de flesta människor räknar in som “det offentliga” som skola och vård, sköts av kommuner och regioner.
Sverige är det land i Europa, bortsett från Danmark, där den största andelen av välfärden ligger utanför staten.
Det är en modell som fungerat bra, men som nu ifrågasätts.
Det har nämligen blivit en vinstlott för staten men en växande börda för kommuner och regioner.
Kommunerna går back
I slutet av 90-talet stod staten för nästan hela den offentliga sektorns skuld i Sverige. Idag står kommunerna för nästan hälften, en andel som ser ut att fortsätta öka.
2023 var Sveriges totala skuld 31,2 procent av BNP, under målet som är 35 procent.
Elisabeth Svantesson räknar i sin budget att skulden kommer att falla till 28 procent år 2027.
Men medan staten efter små minus 2024 och 2025 spås vända till stora överskott 2026 och 2027 väntas kommunerna fortsätta gå back varje år.
En förklaring till att kommunerna dragit på sig mer skulder är att de har investerat stort i bostäder och infrastruktur för att möta en ökande befolkning.
Samtidigt måste kommunerna fortsätta plöja ned pengar, exempelvis för att hantera klimatförändringarna och upprustningen av civilförsvaret.
”Bär en allt större skuldbörda”
Det här börjar bli ett problem, anser flera ekonomer. Till Dagens industri säger Nordeas chefsekonom Annika Winsth:
”Det här är stora investeringar för kommunerna som även kommande generationer ska ha nytta av. Men de ska göras samtidigt som kommunerna är i en tuff situation och bär en allt större skuldbörda”.
Kommunerna är inte den enda sektor som tvingats ta ett större ansvar när staten har sparat.
I nationalekonomin brukar det pratas om att skulderna i den statliga och privata sektorn fungerar som kommunicerande kärl – om nivån stiger i ett minskar det i den andra och tvärtom.
Tesen verkar passa bra in på Sverige.
Enligt statistik från SCB har den offentliga förvaltningens skuld som andel av BNP fallit från strax under 70 procent av BNP 1996 till 31 procent, medan den privata sektorn (hushåll plus företag) ökat sina skulder från 117 till 200 procent av BNP.
Det här har varit smärtfritt tack vare de låga räntorna och har bidragit till att hålla uppe tillväxten i svensk ekonomi.
Den tiden är förbi, vilket ökar pressen på staten att göra mer.
Ytterligare en klassisk metod för den som vill visa upp en stark balansräkning är att minska på investeringarna.
Det har de senaste 20 årens svenska finansministrar varit väldigt duktiga på.
Att strunta i att sköta underhållet gör dock inte att kostnaderna försvinner, de skjuts bara upp och ökar dessutom ju längre tiden går.
Bara i elnäten kräver att Sverige investerar 945 miljarder fram till 2045, enligt konsultföretaget Sweco, varav merparten måste ske de kommande 10-12 åren.
Organisationen Svenskt Vatten pratar om en investeringsskuld på 560 miljarder när det gäller utbyggnaden av vatteninfrastruktur.
Lägg till hundratals miljarder för järnvägar och vägar (bland annat för att klara kraven från Nato) och eventuella investeringar i nya kärnkraft och Sveriges verkliga skuld är kanske inte 31 procent av BNP utan över 50 procent.
Skryter om de starka statsfinanserna
Om detta pratade Elisabeth Svantesson ganska lite när hon presenterade sin budget.
Varför ser det ut så här?
En förklaring är att det gör livet som finansminister väldigt bekvämt, oavsett partifärg.
Varje budget blir ett tillfälle att skryta om de starka statsfinanserna, samtidigt som brister i vården och problem i skolan kan skyllas på kommuner och regioner.
Och när regeringen är vänlig nog att skjuta till mer pengar ger det enkla politiska poäng.
Sverige ska bli rikare och tryggare, är regeringens rubrik på årets vårbudget.
Förhoppningsvis omfattar ambitionen fler än bara landets finansminister.