Det går inte längre att tysta barn som vittnen
I dag föll den första domen om barnfridsbrott som begås i samband med mord.
Det går inte längre att tysta barn som vittnen.
Carine dödades av sin sambo med ett 60-tal knivhugg i parets gemensamma bostad.
Ett utdraget mord, kvinnan jagades genom lägenheten, hennes två skräckslagna bonusbarn gömde sig på sitt rum.
Aftonbladets Linda Hjertén och Johanna Rapp har undersökt vägen fram till katastrofen, läst handlingar, intervjuat socialsekreterare, försökt få svar.
Det är mycket nedslående att läsa deras granskning, men samtidigt en bara alltför vanlig berättelse om mäns våld mot kvinnor, ignorerade varningssignaler, myndigheter som försöker gång på gång på gång, men som inte lyckas.
I dag dömdes så mannen till livstids fängelse av Vänersborgs tingsrätt.
Utgången var väntad: Det fanns en rad försvårande omständigheter, Carine mördades i hemmet, hon var höggravid.
När väl skuldfrågan var fastställd krävdes sannolikt inga långa överläggningar innan rätten kom fram till att alternativ till lagens strängaste straff saknades.
Straffet som sådant är således inte mycket att orda om. Det är dock värt att uppmärksamma att mannen inte bara döms för mord utan även för två fall av grovt barnfridsbrott.
Barnfridsbrott är en ny lag som började gälla den 1 juli 2021 och som går ut på att stärka det straffrättsliga skyddet för barn som bevittnar vissa brott mellan närstående.
Kelvin hade dömts till livstids fängelse även utan den nya lagen. Men det innebär inte att dessa paragrafer är oväsentliga i sammanhanget. Tvärtom.
Tingsrätten konstaterar att de två barnen hörde det utdragna mordet. De är utsatta för ett grovt brott vars straffvärde motsvarar tre års fängelse.
De har i denna dom en helt annan rättslig status än vad de hade haft om lagen inte fanns.
De var målsägande. De räknades själva som brottsoffer med allt vad det innebär i form av exempelvis rätt till det skadestånd på 155 000 kronor vardera som mördaren döms att betala.
Så långt domen. Mer finns dock att säga om den nya lagen.
Med den kan polis och åklagare förhöra barn utan föräldrarnas medgivande. Poliser som arbetar med ärenden av detta slag har beskrivit förändringen som revolutionerande.
Tidigare har det inte varit ovanligt att utredningar lagts ner för att vårdnadshavare inte godkänt att förhör hålls. Bevisen har helt enkelt inte varit tillräckligt starka.
Nu är det annorlunda. Det går inte längre att tysta barn som vittnen.
Det märks om inte annat i statistiken. Sedan lagen trädde i kraft och fram tills 31 maj i år har 831 åtal väckts, enligt Åklagarmyndigheten. Det är betydligt fler än vad som var väntat.
Den nya lagen ska dock framförallt ses i ljuset av att många barn i det här landet far illa.
Flera studier tyder på att ungefär vart tionde barn i Sverige någon gång har upplevt våld mellan närstående vuxna.
Andra undersökningar visar, inte helt överraskande, att barn som bevittnar våld också själva utsätts för misshandel eller övergrepp.
Barnen drabbas av ångest och stress, får försämrad koncentrationsförmåga, risken i förlängningen för utslagning ökar markant.
Våldet går dessutom igen i generationer – den som är utsatt blir inte sällan själv våldsam som vuxen.
Dessa paragrafer löser givetvis inte detta allvarliga samhällsproblem, men de utgör tveklöst en förbättring.
Avslutningsvis:
Nya lagar har inte sällan barnsjukdomar. De kan vara för komplicerade till sin konstruktion för att utgöra ett vettigt verktyg för åklagare, kraven för vad som ska vara uppnått för att handlingen ska utgöra brott kan vara orealistiskt högt ställda.
Nu är förvisso inte barnfridsbrott alldeles okomplicerad juridik. För åtal krävs att ett grundbrott – misshandel, sexualbrott eller olaga hot – är styrkt.
Dessutom måste barnet ha sett eller hört de väsentliga delarna av brottet för att förutsättningarna ska vara uppfyllda.
Antalet åtal och domar hittills tyder dock på att barnfridsbrottet är en fungerande lagprodukt.
Den riktigt stora vinsten är dock den moraliska:
De drabbade barnen har fått en stark straffrättslig status.
