En dag med Löfven känns som en bortkastad dag
SOLLEFTEÅ/TIMRÅ/SUNDSVALL. Det finns dagar i en politikers liv och i en valrörelse som man undrar varför de alls finns till.
Måndagen var en sådan.
Statsminister Stefan Löfven hade på morgonen stigit upp, kanske var han pigg och full av energi, kanske var han trött och missmodig. Jag lutar åt det senare. Han möttes i ottan av följande rubriker:
”Nya skräcksiffror för S – går mot katastrofval”
Det var Aftonbladet. Rubriken i Expressen löd:
”Flykten: S mest trogna väljare lämnar Löfven”
Statsministern åt frukost. Han borstade tänderna. Han begav sig till Sollefteå. Det är inte bara Stefan Löfvens barndoms stad, det är också socialdemokratins kärnområde, ett slags socialistiskt basområde i en allt borgerligare och fientligare värld. På en sådan plats kan Socialdemokraternas ledare känna sig trygg.
Men i Sollefteå har partiet lagt ner BB och sjukhusets akutkirurgi och skapat raseri i bygden. Så den hemvändande sonen möttes inte av entusiastiska folkmassor och vinkande småbarn. Han möttes av en vagn med texten: ”Glöm aldrig sossarnas svek mot Sollefteå sjukhus”.
Vagnen stod utanför Räddningstjänstens lokaler som Löfven skulle besöka. Nära infarten var en banderoll upphängd mellan två björkar: ”Vi kräver en värdig vård i HELA SVERIGE inklusive Norrland”.
Ja, det finns dagar i en politikers liv som redan från början töms på energi och innehåll. Jag tror inte han blev gladare av att det vid riksväg 87 hängde en annan banderoll mellan två björkar, en banderoll som liksom trotsade vinden, den ropade: vi finns! vi betyder något!
”Socialdemokraterna Sollefteå. Det parti som utvecklar kommunen”, stod det, svart på vitt.
Det kanske var sant. Men det finns ögonblick då sanningen förlorar betydelse och det är vinden som räknas. Statsministerns lilla karavan körde in på den lilla vändplanen framför Räddningstjänstens entré, först minibussen med en Säpoman och staben – pressekreterare, en politiskt sakkunnig, en programansvarig –, sedan statsministerns svarta Audi med mörka bakrutor och sist en Volvo med ännu mera Säpo.
Om dagen redan var tom på innehåll så var den också svårbegriplig. Vad gjorde Stefan Löfven här? Varför lät han sig ledsagas in i den stora hallen med röda brandbilar och ambulanser och varför lät han sig informeras om hur stort område Räddningstjänsten betjänar, hur många larmen är, att Räddningstjänsten omedelbart rycker ut på alla larm med prio 1?
”Om det är hjärtstopp åker vi direkt”, sa räddningschefen Andreas Hoff. Mm, sa Löfven. Mm. Mm. Okej.
Med kuslig regelbundenhet sa en metallisk röst i en högtalare: Skalskyddsdörr öppen, skalskyddsdörr öppen. Då stod en dörr öppen någonstans. Det lät som i en science fiction–film.
– Vi fakturerar landstinget, sa Hoff.
– Mm. Ja. Ja, sa Löfven. Mm.
Runt dem trängdes personal och journalister. Var det för deras skull Stefan Löfven var här? Genom att tålmodigt lyssna och ställa frågor – "har ni möjlighet att prata ... prata av er helt enkelt?" – visade han att han bryr sig om sjukvården i Sollefteå och Västernorrland.
Det skulle journalisterna se till. Nedläggningen av BB var en beklaglig följd av borgarnas tidigare misskötsel av landstingets budget.
TV. Radio. Tidningar. De skulle sprida budskapet. Nog skulle statsministerns besök märkas. Men skulle någon bry sig?
Färden fortsatte ner mot kusten. Den lilla konvojen körde tolv mil till Arenaskolan i Timrå. Löfven såg trött ut när han klockan 15.30 steg ur Audin och lotsades till aulan där lärare hade möte inför den kommande terminen.
Väggarna var svarta, golvet ljust träfärgat. Lärarna satt på ljusa trästolar. Någon satte ett headset på Löfvens huvud och han höll ett litet anförande om skolans betydelse. Han såg ensam ut i sin mörkgråa kostym på det ljusa golvet.
Jag tittade på klockan. Det hade snart gått en normal arbetsdag. Stefan Löfven hade hunnit med ett besök på Räddningstjänsten i Sollefteå och nu detta möte med lärare. Det är knappt tre veckor till valet. Opinionsundersökningarna säger att Socialdemokraterna står inför sitt sämsta val någonsin.
Resurser, sa Löfven. Mer resurser för att utveckla skolan. Fler lärare. Fler nya lärare. 10 000 nya utbildningsplatser. Höja statusen för läraryrket. 67 000 lärare har fått 2 500 kronor mer i månaden.
Måste bli mer tid med barna, sa han, mycket mer tid med barna. Anställa fler lärare sa han en gång till.
Lärarna ställde frågor. Två Säpomän vaktade dörren till aulan. Han snurrade på sin vigselring när han lyssnade. Han höll händerna knäppta framför buken. Han var sympatisk och berättade om sin egen skolgång.
Han sticker gärna in något om sina enkla rötter. Arbetarbarn. Ändå gick han i skola tillsammans med arkitektens dotter, advokatens son och Aseachefens son. Det var innan borgarna skapade friskolor och den olyckliga segregationen.
Statsministern fick applåder och en hockeytröja. Fler applåder. Han skyndade ut till bilen för transport till Sundsvall där han skulle tala på torget.
Där i Audin satt Sveriges arbetarledare. Löfven är den ende partiledaren som kan stoltsera med ett rejält förflutet som arbetare. Han är en man ur folkets djup.
Det var mycket folk på torget. Han talade framför en vepa där det stod ”Ett starkare samhälle, Ett starkare Sverige”. Han var bra. Han talade om de fruktansvärda fattigauktionerna som avskaffades för jämnt 100 år sedan.
Vi har en liten stund på jorden, sa han. Det sa han i Almedalen också. Det är upp till var och en vad vi vill göra med den stunden. Han räknade upp regeringens enastående framgångar. Lägsta statsskulden sedan 1977. Applåder. Högsta sysselsättningsgraden som uppmätts i EU. Applåder. Ska aldrig ge Sverigedemokraterna inflytande. Applåder.
Ja, det var ett bra tal.
Om någon partiledare kan fånga strömningarna i folkdjupet borde det vara Stefan Löfven, den gamle svetsaren och fackföreningsmannen från Västernorrland.
Och ändå dessa katastrofsiffror i undersökningarna, denna tomhet runt partiet och brist på energi. Vad är det han missar? Vad är det han inte förmår fånga upp?
Han log varmt och spontant mot en liten flicka.
Sedan tog Stefan Löfven 19-flyget tillbaka till Stockholm.