Personlig service till vilket pris som helst
Det var något år sedan, vi var på bio, inget konstigt med det. Halvstor salong, lämningar från tidigare bosättningar intrampade i mattan. Reklamfilmen hade just tagit slut och vi var i det där ingenmanslandet när ljuset av någon anledning skruvas upp i en halvminut, innan det blir mörkt igen och den riktiga filmen börjar. Samma rastlöst surriga prassel och fnittrande och rumpvridande och jackstuvande som alltid.
Då kommer en tjej in. Hon har röd slängkappa och reglementsenligt biljettrivar-uniform och, tror jag, guldgaloner. Hon är alldeles tydligt på tjänsteförrättning och hon ställer sig längst fram och hon ler.
Sorlet dör. Kanske tänker folk att fan, nu har de slarvat bort filmen, eller nu har det tagit eld i popcornmaskinen, eller nu har kungen kört ihjäl sig. Kanske tänker de ingenting särskilt. Kanske blir de bara häpna. Tyst blir det, i alla fall.
Tjejen har förstås inget himlastormande att berätta. Hon vill bara hälsa oss välkomna, påminna om att vi ska slå av mobiltelefonerna och pekar på papperskorgar och nödutgångar. Sedan bugar hon sig lätt och lämnar lokalen.
Skymningen faller och inälvorna börjar vibrera som de ska till de första basiga THX-utblåsen ur högtalarna.
Jag minns inte vad det var för film. Det är tjejens fel. Hade hon gjort vad hon gjorde som filmtjej på duken, vore det inget med det. Men hon var lajv och tredimensionell. Hon hade en riktig slängkappa. Svårt att inte undra över något sådant.
Jag minns att jag kom fram till att hon inte var en slump. Det fanns antagligen en tanke och jag undrade vad den var. Hade det gåtts charmkurs och kommits fram till att den lilla personliga vinkeln aldrig ska underskattas?
Hade någon sociolog konsulterat sig till att det blir lugnare och tystare i salongen om man skickar in en riktig människa först? Hade sociologen parat ihop sig med en ekonom och räknat fram att det blir mindre skräp på golvet, om man visar upp en människa? Att man snart tjänat in priset för slängkappan på insparade städkostnader?
Jag vet fortfarande inte.
Men jag vet att, vad det än var, så funkade det inte. För nu är tjejen borta. Ingenmanslandet mellan reklam och föreställning är åter obefolkat och allt lika opersonligt som det brukade vara.
Jag saknar henne en aning. Åtminstone slängkappan.