”Bristande vandel” är ett juridiskt luftslott
”Bristande vandel”.
Två ord i Tidöavtalet som har väckt ilska och vållat debatt.
Ett och annat finns att reda ut.
Man behöver inte vara vänsterextremist för att bli en smula modstulen av upptäckten att detta avtal innehåller fler sidor om ”Migration och integration” än om klimat och skola tillsammans.
Men det är som det är med samtidens vindar och andra är bättre skickade än jag att ha åsikter om den nya regeringens prioriteringar och vision om vilket land Sverige ska vara.
Möjligen finns det dock ett och annat att tillföra den diskussion som har brutit ut om Tidöavtalets avsnitt om att kunna utvisa utländska medborgare som knarkar, super eller prostituerar sig och därmed visat prov på ”bristande vandel”.
Inte minst med tanke på att en del debattörer till såväl vänster som höger har fått ett och annat om bakfoten.
En och annan jurist med tydlig borgerlig tillhörighet har exempelvis twittrat att vandelsprövning är ett etablerat juridiskt begrepp och inte utan högdragenhet förkunnat att inget är nytt under solen.
De pratar smörja. Att det finns krav på att krögare, taxichaufförer och revisorer inte är dömda för brott, har prickar hos kronofogden eller vad det nu är som krävs i just det yrket är i och för sig sant.
Men det är en helt annan sak än att kasta ut människor ur landet som ”i handling missaktat befolkningen”. (Vad betyder det ens?)
En starkare poäng har i så fall den som påpekar att en sökning på ordet ”vandel” i den nuvarande Utlänningslagen, en produkt framtagen av socialdemokratisk regering, ger 58 träffar.
Den som närmare sätter sig in i detta upptäcker att prövning av utländsk medborgares vandel ska göras innan permanent uppehållstillstånd ges.
Den som figurerar i belastningsregistret eller har gjort sig skyldig till ”allvarlig misskötsamhet” ligger taskigt till.
Men inte heller det argumentet är särskilt vasst. För när allt kommer omkring är ett nekat permanent uppehållstillstånd inte samma sak som utvisning, även om det förra inte sällan leder till det senare.
Den som känner sig manad att framhålla Tidöavtalets förträfflighet bör i stället framhålla att Sverige i modern tid faktiskt har haft bestämmelser som är närmast identiska med den nu föreslagna utan att nationen för den sakens skull blivit fascistisk eller förlorat alla former av humanism.
Det fanns fram tills 1989 en regel om utvisning ”på grund av asocialitet”.
Men en utredare konstaterade att bestämmelsen nästan aldrig användes, hade överlevt sig själv och blivit värdelös. Därför avskaffades den.
Lagstiftaren ville dock inte ge sig. 1995 genomdrev den dåvarande socialdemokratiska regeringen en bestämmelse om bristande vandel.
Men det var snart samma visa igen. Regeln utnyttjades inte. 2005, i samband med ännu en bearbetning av utlänningslagen, avskaffades den.
En källa med insyn i Tidö-förhandlingarna har berättat att Sverigedemokraterna i avtalet ville få in ordet ”asocialitet”. Men de fick ge sig och acceptera modernare och mjukare ordval som ”bristande vandel”.
Just detta är dock av underordnad betydelse. Intressantare är att skrivningarna i avtalet i detta avsnitt närmast är plagiat av gamla och kasserade regler.
Jag håller med kritikerna; det är moraliskt stötande och principiellt förkastligt att utvisa människor på grund av prostitution.
Att brottsoffer ska slängas ut av ingen annan anledning än att de är brottsoffer.
Men det finns ännu en aspekt. Varför återinföra en bestämmelse som skrotades eftersom den aldrig användes?
Jag har svårt att tänka mig att den nya regeringen ens för ett ögonblick tror att den kommer fylla någon nämnvärd funktion den här gången.
Detta är godis åt Åkessons väljare.
Symbolpolitik, helt utan innehåll.