I Skärholmen drömmer politikerna om civilkurage
Politikerna vill skapa ett klimat i Skärholmen ”där civilkurage är självklart och accepterat”.
Men verkligheten är en annan än vackra ord och i gångtunneln där en man förlorade sitt liv efter att ha tillrättavisat ett gäng ungdomar, står Lendita och tittar på den lilla högen med blommor.
– Jag förstår inte hur det kan ha fått gå så här långt. Hur problemen kunnat bli så här djupa.
Hon är 53 år gammal, arbetar som personlig assistent, flydde från Kosovo då de jugoslaviska krigen bröt ut i början på 1990-talet, i Skärholmen har hon bott länge.
Det är kallt, grått och blåsigt, regnet faller, tv-bolagen är här med sina kameror och mikrofoner, enstaka personer skyndar förbi, få vill prata.
Till människor som kommer från Lenditas hörn av Europa säger hon numera åk hem, Sverige har blivit för farligt, ni får det bättre om ni inte stannar.
– Jag är så orolig för min yngste son. Han är 19. Jag ringer honom flera gånger om dagen och ser var han är.
Hon har en täckjacka som ser varm ut, gymnastikskor, glasögon i pannan.
I centrum en bit bort lockas det: Livsmedelsaffären med mat från hela världen, databutiken med en neonskylt som blinkar ”skärmbyte alla mobil”, utanför kyrkan står en präst och röker.
Även pressen vill ha sin uppmärksamhet, det plingar till i min mobil, statsministern har uttalat sig om mordet, ”alldeles fasansfullt”.
Mikael, 39, mördades inför ögonen på sin son, Åkesson kräver krig mot gängen, Socialdemokraterna vill att regeringen ska samarbeta med oppositionen, någon moderat förklarar att det vedervärdiga brottet visar varför Tidöpartiernas reformagenda är så viktig.
En familj har slagits i spillror och i politikens värld ser alla en möjlighet att synas och presstalespersoner ringer politiska reportrar och erbjuder intervjuer och politiska reportrar ringer presstalespersoner och kräver intervjuer.
Allt är sig likt i det offentliga samtalet och jag visar Lendita broschyren som Stockholms stad och Polisen gett ut.
”Prioriterat samverkansområde” ... ”Skärholmens stadsdelsförvaltning har ett lokalt Brottsförebyggande råd” ... ”civilkurage”.
Hon suckar och läser den optimistiska visionen högt:
”Allmänheten ska fungera som kapabla väktare och potentiella gärningsmän väljer att avstå från att begå brott”.
– Civilkurage? En man blev ju mördad då han visade civilkurage.
– Och när jag ringde polisen för en tid sedan och tipsade om att jag hittat knark i hissen kom de inte ens.
Lendita säger att hon ser dem varje dag, ungdomsgängen som står och hänger, hon tycker att de ser hotfulla ut i sina mörka kläder och huvor.
Det är en relativt fattig stadsdel som dessa invånare bor i. 72 procent har utländsk bakgrund, att jämföra med 34 procent i Stockholm i sin helhet, arbetslösheten är nästan dubbelt så hög som i huvudstaden i genomsnitt.
Medelinkomsten är drygt 275 000 kronor per år. Bland villorna i Mälarhöjden, två tunnelbanestationer bort, en helt annan värld, är motsvarande siffra 561 000.
Längre upp på gatan sköts en man för några veckor sedan utanför en förskola, barnen, de som alltid sägs vara vår framtid, hörde skotten.
Lendita slår ut med armarna, hon pratar intensivt, med förtvivlan i rösten.
– Nu har en pojke sett sin pappa bli mördad. Han kommer leva med bilderna så länge han lever. Hur kommer hans liv att bli.
Hon var på väg hem från en väninna i går kväll, men fick ta en omväg, gångtunneln var avspärrad med den blåa tejp invånarna här har vant sig vid, polisen ville först inte berätta vad som hade hänt.
Nu har avspärrningen hävts, den enda berättelsen om tragedin som finns kvar är blommorna, snart vissna.
Vi skakar hand, Lendita måste till jobbet, hon ler sorgset.
– Jag hade flyttat härifrån för länge sedan om jag kunnat. Det går inte att bo här längre.
I en vattenpöl ligger ett färgglatt reklamblad som jag fiskar upp.
Tydligen visade biografen här filmer hela dagarna under påsklovet.
Ett lokalsamhälle som, trots allt, försöker.
”Gå på bio, pröva på dockteater, delta i skrivarworkshop och häng i labbet”.
