Ali anklagas för att vara spion efter åren i Europa

Johanna Frändén

Det är i början av vintern när Ali hör av sig. Han är en av alla de afghanska pojkar som irrade runt i Europa under andra delen av 2010-talet, innan han åkte tillbaka till Kabul för snart fyra år sedan. Han är förresten ingen pojke längre. Sedan vi sågs sist har han gift sig och fått två barn och vid ett par tillfällen, då det afghanska nätet tillåtit det, har vi facetimeat med hans familj i bakgrunden.
Den här dagen skriver han och är rädd.
”A week ago talibans torture me”, skriver Ali. Talibanerna, som han redan haft påhälsning av tidigare, påstår nu att han är europeisk spion. En granne tycks ha skvallrat om att Ali varit på flykt i Europa i flera år.

Jag frågar inte exakt vad de utsatt honom för men Ali, som egentligen heter något annat, berättar att talibanerna sagt till honom att låta skägget växa och sluta upp med dem. ”Jag sa nej och då slog de mig”.

Jag undrar om han kan göra något för att leva säkrare. Kan jag göra något?

”Nej. Jag gillar inte talibaner, de är som djur. Jag ska söka visum till Iran igen.”

Ali kom hela vägen till Sverige i flyktingvågen 2015, efter ett par längre stopp i Turkiet och Ungern på vägen. Han hamnade sedermera i Frankrike, som så många andra afghaner. När Sveriges regering höjde asylkraven till de tuffaste i EU blev Frankrike ett bättre alternativ. Mer rättssäkert. Men också här gick asylprocessen långsamt, han fick ett avslag, hamnade på ett boende med mycket bråk och droger och började längta hem. Trots att hans advokat var säker på att han skulle kunna överklaga asylavslaget framgångsrikt bestämde sig Ali för att åka tillbaka till Afghanistan.
Men i Afghanistan finns inga jobb, inga framtidsutsikter, och allt sämre med mat. Efter ett tag försökte han fly igen. Det senaste försöket slutade med att han blev misshandlad av iransk polis, så illa att hans ena ben är skadat för livet. Tillbaka i Kabul bestämde han sig för att stanna. Men så lämnade USA:s militär landet och allt hopp om lugn i landet dog över natten. Hans fru får inte lämna huset utan sällskap och kläder som täcker hela kroppen. Talibanerna hälsar på med jämna mellanrum för att värva honom.

Ali åkte till flygplatsen och försökte hoppa på ett av planen som eskorterade de sista afghanerna till säkerhet i augusti förra året. Men nu säger han sig ha hittat en annan väg. Han ska till Europa via Ryssland. I slutet av mars fick han en tid på ryska ambassaden i Teheran, många har skramlat ihop till hans visumansökan, och nu sitter han i Kabul och väntar på att få det utfärdat. 45 arbetsdagar ska det ta. Under tiden har hans fru upptäckt att hon är gravid med deras tredje barn.
Vad vill Ryssland med att välkomna afghaner i detta läget? Kommer han bli tvingad in i armén? Det finns inga pålitliga uppgifter, men Ali säger att han vet flera som tagit sig till Europa den här vägen.

Och jag vet ju att han inte vill åka därifrån egentligen. Ali är mycket; snäll, generös, mjuk och, vad det verkar, en fantastisk pappa. Men han är inte gjord för att vara på flykt. Han får lätt problem med psykisk ohälsa. Men han är familjens äldste son och det förväntas av honom att han ska klara det här: Fly till Europa igen och lyckas få dit familjen på sikt. Jag tror att han vet att det nästan är omöjligt, men han har bestämt sig. Eller, hans familj har bestämt åt honom. Han är deras chans.

I väntan på visum för Ryssland skickar han bilder på barnen, på fruktträdgården där de bor, på måltiderna han lagar till iftar, kvällsmaten när man bryter fastan under ramadan. Snart är han iväg på flykt för fjärde gången i sitt unga liv. Ingen tyder på att det kommer att gå vägen den här gången heller.