Pandemin har lärt oss att vara allierade
Inget förändras egentligen när man klyver en vattenyta med handen. Det skvalpar till och några mindre vågor rör sig utåt i en cirkel. Små, små ekon av det som precis hänt. Man får skynda sig att uppleva dem, titta och följa, för så fort handen försvinner från ytan så ligger allt där igen. Helt. Till synes nästan orört. Den unga tjejen sitter på poolkanten, händerna runt den kaklade kanten men fötterna någonstans där jag inte kan se dem. Hon rör dem, fram och tillbaka, när hon pratar. Ekona landar där jag sitter, på andra sidan.
– Om jag tjänstgjort i militären kommer jag vara omhändertagen tills den dagen jag dör. Då vet jag att jag kommer ha en pension att överleva på. Jag är en svart tjej i södra USA… det finns inte direkt några möjligheter för mig annars.
Hon lyfter ena handen, pekar mot vattenytan och förbi.
– Våra rättigheter ligger där. På botten.
Jag kommer att skriva om henne första gången tio veckor efter vårt korta möte på hotellet i Jackson, Mississippi, men det vet jag inte då. Att jag kommer att skriva om henne en gång och sedan två. Den unga svarta tjejen som ska sväras in i flygvapnet morgonen efter. Inte för att hon vill, utan för att hon är tvungen. För att fattigdomen och segregationen och våldet och skjutningarna inte ger en framtid möjlig att ta vidare.
Men inget av det vet jag då, när jag tänker på hur sprucken den känns – världen. I stället håller jag handen en bit ovanför ytan, låter dropparna landa tillbaka i vattnet och tänker att allt borde vara mer som det. Som vattnet. Med en grundläggande funktion att hela tiden leta sig tillbaka till det som gör allt helt igen. Att sluta sig runt det som annars skulle skapa hål och tomrum. Men vad skulle få oss att hamna där? Så går ett år och jag skriver till en vän: “den här kollektiva kraften som är nu. Det känns som att vi sluter oss.”.
Håller vi på att bli som vattnet?
2020 blev på väldigt många sätt inte alls som vi planerat och svarta rubriker har definierat en tid vi aldrig hade kunnat föreställa oss. Mycket har sagts om det som gjort oss och världen och samhället svagare under pandemins tid. Men jag kan inte sluta tänka på vattnet. På alla ringar på ytan, på alla ekon av kamper, som driver fram som svallvågor – överallt. Att stå inför ett hot som drabbar oss alla, oavsett vilka vi är, har på många sätt lärt oss att hålla hand. Att stå sida vid sida och göra det som är rätt för det stora. Att agera för någon annans välmående och möjligheter och situation.
Och plötsligt kickade det kollektiva igång även i det andra. Vi sa nej till utnyttjandet av kvinnors kroppar. Till att köpa övergrepp och våldtäkter, utan att vika ner oss eller godta förklaringar som främjar förövare och inte offer. Vi sa nej till rasism och polisvåld. Krävde rättvisa och upprättelse. Vi sa nej till att låta människor behålla platser på bästa sändningstid när de gör allt för att förtrycka andra. Uppställningen sommarpratare ifrågasattes och förklaringar slutade köpas. Så mycket sprucket möter kamp i en tid där orken borde tryta. Men det gör den inte. Kanske insåg vi i allt det här hur lätt det är, att vara en allierad till varje människa vi möter?
Jag tänker på henne igen, tjejen i hotellpoolen i Mississippi. Hennes sista kväll i en frihet som ändå aldrig tillhört henne. Som aldrig getts till henne. Som aldrig ansetts vara hennes av anledningar som aldrig varit berättigade.
Och ett år senare känns inte det spruckna i världen på samma sätt. Alla klyftor som sprängts från förr börjar fyllas upp. Av människor och kamp.
Det som spricker nu är glastak, segregation, förtryck och strukturer. Och jag undrar om hon känner det också, var hon är.
Förändring händer inte för att man snällt sitter och väntar på rätt tid.
Man skapar rätt tid.
Och den verkar vara här nu.