Boris Johnson struntade i varningarna
Boris Johnson lyssnade inte på varningarna för att brexit skulle äventyra freden på Nordirland.
Nu får han och nordirländarna betala priset när våldet åter blossat upp.
Brinnande bildäck, brandbomber och stenkastning mot polis.
Scenerna i Belfast påminner om hur det såg ut på gatorna under det lågintensiva inbördeskriget som rasade under tre decennier och krävde över 3 000 människoliv.
När britterna ville bryta sig ut ur EU var en av de stora farhågorna att den bräckliga freden som rått på Nordirland sedan 1998 skulle vara i fara om en fysisk gräns återinfördes mellan Irland och Nordirland.
En lösning var att britterna skulle stanna kvar i EU:s tullunion så att varor kunde fortsätta flyta fritt. Men Boris Johnson ville ha en hård brexit. Han ville klippa banden med EU så mycket det gick för att som han sa "ta tillbaka kontrollen över Storbritanniens framtid".
Förslaget att i stället lägga gränsen mellan EU och britterna i havet mellan Storbritannien och Nordirland var Johnsons egen idé. Den dömdes ut av unionisterna på Nordirland, protestanter som betraktar sig som britter och vill fortsätta vara en del av Storbritannien.
Men Johnson lyssnade inte. I stället målade han upp en bild av att de hela skulle löpa friktionsfritt.
Så har det inte blivit.
I stället har den nya gränsen lett till kraftiga störningar i handeln, varubrist och en omfattande byråkrati vilket ökat ilskan hos protestanterna.
Våld varje kväll
Den ilskan har fått bränsle av ytterligare ett irritationsmoment i form av en begravning av en känd aktivist från IRA, det katolskt dominerade partiets Sinn Feins numera förbjudna militära gren, i slutet av förra året. Trots coivd-restriktioner ingrep inte polis mot de många sörjande som samlats. Vilket fått unionisterna att anklaga polisen för att tillämpa en rättvisa för Sinn Fein och en för alla övriga som vill sörja sina döda.
Den senaste veckan har våldsamheter blossat upp nästan varje kväll.
Drivkraften är att unionisterna känner sig svikna av Boris Johnson. Den brittiske premiärministern har vädjat om lugn och de lokala parlamentet har inkallats för krismöte. Men frågan är om det räcker.
Protestanterna är rädda för att de är på väg att skäras av från det brittiska fastlandet mer än rent fysiskt. De är rädda att brexilösningen på sikt kommer att leda till att Nordirland införlivas med Irland.
Vilket är precis den utveckling som många av katolikerna i Nordirland vill se. De är i majoritet och det var också därför som Nordirland klart och tydligt röstade nej till brexit.
Det uppblossade våldet visar hur bräcklig freden på Nordirland fortfarande är. Att den ändå fungerat i drygt 20 år beror till stor del på att båda delarna av den gröna ön varit del av EU. Både människor och varor har kunnat passera fritt över en gräns som med åren blivit alltmer osynlig.
Brexit är på väg att riva upp såren igen även om polisen också hävdar att en del av våldet beror på att de klämt åt den organiserade brottsligheten och att de kriminella gängen nu passar på att hämnas. 41 poliser har skadats den senaste veckan.
Mur delar staden
Under ett besök i Belfast för några år blev jag lätt chockad över hur segregerat det nordirländska samhället fortfarande är. En mur delar fortfarande staden i en protestantisk och en katolsk del. Den smyckas av väggmålningar som glorifierar våldet under the Troubles, som våldsåren kallas.
Katoliker bor i sina områden. Protestanter i sina. Kontakterna mellan dem är få och lokalpolitiken sedan några år lamslagen av nya motsättningar.
Även om de flesta jag talade med försäkrade att våldet aldrig skulle kunna komma tillbaka, att majoriteten av befolkningen aldrig skulle låta det ske, så ser det ut att vara vad som händer just nu.
Båda sidor fördömer våldet men skyller samtidigt på varandra.
I bästa fall är det bara ett tillfälligt återfall. I värsta fall en återgång till ett destruktivt förflutet som hotar freden.
Ett stor ansvar för det som sker vilar på Boris Johnson och hans oförmåga att lyssna.