Tove är död och de åtalade gråter
– Vad tänker du om att din kompis säger att du var med i badrummet då Tove dog?
Det är den andra förhandlingsdagen om ett mord på en ung kvinna och klockan är 13.51 då åklagare Adam Rullman ställer rättegångens viktigaste fråga.
18-åringen tittar ner i bordet, svaret dröjer någon sekund, det är som att hon tvekar.
Det har varit en lång dags färd mot detta ögonblick och de 23 personerna i medhörningsrummet i Eksjö tingsrätt tittar mot en stor bildskärm på väggen.
Morgon och förmiddag har passerat, inblandade jurister har gjort sina piruetter, inga sensationer har inträffat, inget nytt har sagts om vad det var som hände den där natten i en lägenhet i Vetlanda i oktober i fjol då Tove förlorade livet.
20-åringen har gjort vissa medgivanden, stryptag togs, men det var inte meningen att Tove skulle dö.
Hon är åklagarens både starkaste och svagaste kort.
Det starkaste för att det är 20-åringens version av händelseförloppet, att både hon och hennes två år yngre kompis var inblandade i en misshandel som slutade på värsta tänkbara sätt, som åtalet bygger på.
Det svagaste för att hon har all anledning att ge den medåtalade så stor del av skulden som möjligt, vilket försvagar hennes trovärdighet.
En näsduk i handen, då och då en tår på kinden, rosa tröja, mörkt halvlångt hår, en ung kvinna som riskerar lagens strängaste straff, som slåss för sitt liv och för sin framtid.
Åklagaren trummar på, biter sig fast, nya frågor ställs, 20-åringen parerar.
Detaljerna, juridiskt perifera, av underordnad betydelse för bedömningen av skuldfrågan, är udda:
Tove ligger livlös på badrumsgolvet, men den misstänkta mördarens stora problem är att hennes strumpor är blöta.
Hon lägger dem i smutstvätten, bara för att stöta på ännu ett problem. ”Det går ju inte att ha en död människa hemma”.
Det skulle sannolikt de flesta hålla med om. Men de flesta skulle också ringa 112, larma ambulans eller polis, vad som helst.
I varje fall de som talade sanning då de hävdade att det var en olyckshändelse.
Med en mördare är det naturligtvis annorlunda. En mördare kontaktar troligen inte polisen. En mördare försöker göra sig av med kropp och bevis.
- Jag tände eld på Tove för att jag inte ville att hon skulle ligga där ensam i skogen. Och jag har tänkt att jag själv vill bli kremerad den dagen jag dör.
”Varför googlade du på mörda någon diskret”, frågar åklagaren.
”Jag letade efter ett ord som rimmar på diskret till en av mina sångtexter”, svarar 20-åringen.
Tårar övergår i gråt, rådman Erik Handmark, bestämd men lyhörd, rutinerad, deklarerar paus.
GW, omsusad, unga och äldre människor vill ta selfies, journalister ber om kommentarer, föreslår lunch.
– Finns det någon bra restaurang i närheten, frågar jag.
– Nej, svarar han.
Någon timme senare är vi tillbaka i medhörningsrummet. Ungdomar, ett medelålders par, reportrar.
Vad är det vi egentligen ser på de stora skärmarna på väggen?
En mörk och murrig rättegångssal, gult och brunt, väldigt 60-tal, en doft av spionfilmer som utspelar sig i Östberlin på den tiden det ännu gick att skilja de goda från de onda.
En kvinna, nyss barn, 18 år gammal, huvtröja, håret uppsatt i en tofs.
Hon säger att hon är oskyldig, att hon sov då Tove dog, att hon inte var inblandad.
Talar hon sanning?
Kanske. Rättsläkarens utlåtande utesluter inte hennes version. Men den utesluter inte heller 20-åringens berättelse, att den yngre kamraten höll i Toves armar under de tio sekunder som greppet om hennes hals varade.
Till saken hör nu att det inte är sanningen som rätten ska fastställa, det som ska bedömas och viktas är styrkan i bevisen, friande dom eller fällande.
Åklagare Rullman börjar försiktigt, ber 18-åringen prata fritt, vad hände egentligen den där kvällen och natten?
Berättelsen avviker inte nämnvärt från polisförhören, hon drack alkohol på fastande mage, det snurrade i huvudet, hon lade sig att sova hemma hos 20-åringen, nej, hon hörde inget bråk, inget skrik, inga slag eller sparkar i väggen.
Hon är mindre verbal än sin kompis, svaren är ofta enstaviga, då och då rinner tårar.
Långsamt höjer åklagaren temperaturen. Närmar sig de avgörande frågorna. De om vilken av 20-åringens och 18-åringens versioner det är som stämmer.
– Vad tänker du om att din väninna säger att du var med i badrummet?
18-åringen förstår hur viktig den här sekvensen är. Tvekar en sekund, två sekunder, tre, men plötsligt pratar hon med fler ord och mer bestämd röst.
– Jag tänker att det är någon slags hämnd för att jag berättade i förhör vad det var som hände.
– Hon hittar på att du var med för att hämnas? fortsätter åklagaren.
– Ja.
– Vad har hon har vinna på det?
– Jag vet inte, men hon är en väldigt hämndlysten person.
Klockan är nu nästan två på eftermiddagen denna andra av tre rättegångsdagar och en ung kvinna, åtalad för grövsta tänkbara brott, har gjort vad hon kunnat göra.
Utanför hennes universum pågår världen, UD har kallat upp Rysslands ambassadör, Länsstyrelser har slagit larm om brev med pulver, någon halvkändis har blivit dumpad i ett sms efter sex år, ingenting av detta betyder rimligen någonting.
Snart ska rätten dra sig tillbaka och överlägga och avväga. Om några veckor har vi en dom.
Jag skulle inte bli alldeles förvånad om endast 20-åringen döms för mord.
Det här är Oisín Cantwell