Den sista vilan borde inte vara en politisk fråga
Jag skulle möta våren i Paris. I stället knackade döden på dörren.
Mamma – kvinnan som gav mig livet och kvinnan jag växte upp med inledde sin sista resa. En vansinnigt envis och stark liten person med stor karisma. En kvinna som lärde mig att tro på mig själv, att aldrig peka finger, att alltid sätta mig in i andra människors situation innan jag dömer och att det alltid går att förflytta berg. Ingenting är omöjligt. Allt går att förändra och allt går att förbättra.
Hon varnade mig också ofta, med ett högt skratt, att politik handlar om elaka människor och tråkiga möten. Därför var hon också en framstående krigare i rättvisans namn. Hon har haft rätt om mycket och hon har flyttat otaliga gränser och utmanat många. Och hon har ofta fått som hon har velat.
Det enda hon faktiskt inte kunnat fixa var det här med döden.
Under en förvirrad tid har jag vakat på Stockholms sjukhem. Jag har gråtit, jag har skrattat. Jag har varit praktisk och jag har varit splittrad. Det slutgiltiga slutet, det definitiva, det enda man inte kan undvika – döden – den kom till mamma till slut.
Vården och hjälpen i dessa situationer är oerhört viktig. Vi hanterar döden olika och därför behöver det finnas olika alternativ.
Egentligen vill jag inte göra politik av döden men det stigma som döden är i vårt samhälle är så stort att vi måste börja prata om det.
Att välja den plats man spenderar sin sista tid i livet på borde vara en självklarhet, men tyvärr inte. Det finns politiker som vill strypa rätten att välja platsen för sin sista tid, så kallad specialiserad palliativ vård. Det finns så många argument, viljor och politik när det kommer till vad man ska eller få välja eller välja bort inom vården, men den sista stunden på jorden borde vara en självklarhet att få bestämma själv över.
Den självklara rätten att få bestämma själv över den sista stunden hotas just nu av politiker i Stockholms läns landsting som vill utradera den rätten. Att ta bort vårdvalet vid palliativ vård är inget annat än ett hån mot dem som faktiskt ligger och inväntar det sista andetaget. Närstående som kan och vill hjälpa till är inte alla förunnat. Att då ta bort rätten till valet att flytta närmre de närstående för att underlätta bortgången är skamligt. Den sista vilan borde inte vara politik, men har tyvärr blivit det.
Att sitta och vänta på att det sista andetagets ljud är inget annat än en oändlig väntan på det oundvikliga. Jag sörjer varje dag och kommer fortsätta med det tills det är dags även för mig. Jag ångrar bara att jag inte fick mer tid.
I detta sammanhang vill jag ge en tacksam kram till personalen på Stockholms sjukhem som har gjort väntan så bra som möjligt för alla inblandade. Allt har fungerat smidigt och inga konstiga situationer har uppstått, personalen har visat full förståelse varje dag, dygnet runt. Jag hoppas att många fler familjer får vara i en sådan miljö när slutet närmar sig.
Mamma – tack för allt – jag kommer bära dig med mig i alla mina dagar med ett envist, högt och stolt huvud. Jag kommer hissa din rättviseflagga varje dag.