En lektion i att hantera både kriser & Nato
REYKJAVIK. Finns det någonting vi svenskar har att lära av Island (förutom hur man spelar fotboll)?
Ja. Island kan ge en lektion i hur man möter kriser, tar smockor och kommer igen.
Island är ett rike i utkanten av kartan. Dess folkmängd är 325 000 och är mindre än Göteborgs. Huvudstaden Reykjavik är ett folkhemstrist Lycksele-by-the-sea, där nästan hälften av befolkningen bor. Resten av ön är Inre stödområdet, på en yta stor som tio Småland. Det är glest mellan gårdarna; det bor en människa, en enda, per kvadratkilometer.
Geysrar sprutar ånga i luften, vattenfallen är stiliga som Niagara.
Tiotusentals hästar betar i trädlösa marker. Fåren är ännu fler. I fjordar kokar vattnet av knölvalars lek. Blåskimrande glaciärer kalvar.
När jag i min hyrbil på riksettan på sydkusten passerat Katla, får jag veta att området runt vulkanen just drabbats av två jordskalv, som på Richterskalan uppmättes till 4,6.
På den riktiga jordbävningen får vi vänta till lördagen den 29 oktober. Val till Alltinget, världens äldsta demokratiska parlament. I svallvågorna efter Panamapapprens genanta avslöjanden om den politiska elitens penningplaceringar - ”makten ger smutsiga händer”, som Sartre sa - är valet framflyttat ett år. Av de 63 alltingsmännen får sannolikt många uppleva smäleken att sparkas.
Opinionsmätarna säger, att störst blir det fyra år gamla Píratar (Piratpartiet). Partiet får kanske 20 av Alltingets 63 platser. Det ger möjligheter för piraterna att leda Islands nästa koalitionsregering.
”Vi är väl förberedda”, säger Birgitta Jónsdóttir, som både är kumpan och rival till Wikileaks visselblåsare Julian Assange. På piraternas agenda står att 1) införa direkt demokrati, 2) skriva ny grundlag och 3) ge asyl åt den amerikanska visselblåsaren Edward Snowden. Till punkt 3 ställer jag mig tveksam. Snowden har det sannolikt ballare i Moskva än i Lycksele-by-the-sea.
”Detta”, sa Jónsdóttir, ”är förändringar som inte drivs av rädsla utan av mod och hopp. Vi är populära. Inte populistiska.”
Nästan alla jag träffar de här dagarna i Reykjavik - hotellpersonal, taxichaffisar, resebyråfolk - säger att de ska rösta på Piraterna. ”De är något nytt”, sa Halldur som gav mig lift från flygplatsen. ”De är annorlunda.” Än nyare är att Piraterna som utmanare fått ytterligare ett nytt parti. Vidreisn är progressiva utbrytare ur högern, som vill se sitt Island snabbt anslutas till EU och ha Euro som valuta.
Alla islänningar förefaller mig annorlunda. Island är vilt - och vackert på det sätt som bara Donegal i Irland är och Wyoming i Vilda västern, Nya Zeelands sydö och Hovs Hallar i Skåne.
Men Island är inte primitivt. Det har inget med våra föreställningar om det regniga och vindpinade öriket att göra: Snorre Sturlason, Eddans sagor, långa tysta vintrar, då alla sitter framför brasan och läser Laxness. Islänningarna är inte ens blonda - i alla fall inte kvinnorna. Dessa färgar håret; denna höst är modefärgen kopparrött.
När jag gjorde min första reportageresa hit 1965 beundrades islänningarna för sin språkpurism. Tack hette Þakka þér fyrir och toalett Baðherbergi. Amerikanerna hade en bas fem mil utanför stan och dess soldater kunde titta på amerikansk teve. Dess tevesignaler blockerades så att Reykjavikborna inte skulle blir förstörda.
Men nu! Jag har 12 engelskspråkiga kanaler på min hotell-tv.
Islänningarna har lätt för att snabbt byta kurs. ”Det är för att vi är så få”, sa statsvetaren Sigridur Dögg Gudmundsdottir, när jag intervjuade henne. ”Vi sitter i samma båt - och vi kan alla gå över på båtens ena sida och se om den välter.”
Det gjorde den vid finanskrisen. Armanibutiken på Lindargata bommade igen, Ferrarirepresentanten drog sig tillbaka och inte ens McDonalds blev kvar. Ut med livbojarna, ut med livbojarna, back to basics med levnadsstandard på toppnivå, dagligen 47 flyg ut i världen, en digitalisering större än Sveriges (95 procent mot 94) och en extra Brennivin till ölen på gågatans sunkiga hak.
Denna anpasslighet syns bäst i försvaret. Under Kalla kriget kunde Norska havet tänkas bli en viktig bataljplats. Island hade strategisk betydelse. Basen i Keflavik var för Nato och Amerika en dyrgrip. I det återuppväckta Kalla kriget har Island inget strategiskt värde.
I dag är krispunkten Ukraina, där det kan bli konfrontation mellan Nato och Putins Ryssland. Bataljplats blir då baltstaterna, Kaliningrad och Gotland.
Även i ohotat skick har Island stannat i försvarsalliansen. Nato tar ansvar för Islands militära skydd. Och på vilka härliga villkor!
Island har inte en soldat, inget enda stridsflygplan och ingen örlogsbåt.
Jag undrar om inte Sverige kan lösa sin svårsmälta Nato-debatt genom att vårt land fortsätter att försvära sig till neutralitet. Men Gotland - bara Gotland - blir medlem i Nato.
På isländska villkor.
C-H Hermansson...
… Sveriges kommunist-ledare 1964–75, gick nyss ur tiden 98 år gammal och fick onödigt goda avskedsrecensioner (dödsrunor). Det vi behöver komma ihåg är, att Hermansson skrev hyllningar till Josef Stalin och att han, när Sovjet slagit ner motståndet i Ungern 1956, kallade dem som solidariserade sig med det ungerska folket för ”en av blodsdoften berusad hejarklack”. Han ogillade balter, stödde Berlinmuren och omhuldade Kinas ockupation av Tibet.
Bokmässan & Almedalen...
… liknar varandra: samma snubbar och snubbor möts för att göra små problem stora och minglar i fritidskläder för att bli lagom packade. Mitt råd för att starta en nedtrappning av dessa evenemang är att inga författare och andra kulturkoryféer åker till Göteborg. Det ger Bokmässan ett lagom straff för att den i yttrandefrihetens och opportunismens namn hattifnattat kring en misshaglig utställare. Bojkotten besparar oss tid. Den använder vi till att läsa in den visdom som – felaktigt – tillskrivs Voltaire: ”Jag ogillar vad du säger, men jag är beredd att gå i döden för din rättighet att säga det.” Sen ses vi i juli i Visby.
Jag läser just nu...
… Leif GW Perssons ”Bombmakaren och hans kvinna”, som just kommit i pocket. Naturligtvis ypperlig med enastående intressanta skildringar av hur polisarbete går till.
Dock är det onödigt att Persson vill bevisa, att han också kan skriva som Liza Marklund.
Han fyller på med mycket disk och dagishämtning.