282 Strindberg-blad som man inte får röra
Snöblasket hade övergått i regn och inne i Nordiska museets dystra stenklump på Djurgården samlades en grupp journalister för att titta på 282 blad som de inte fick röra.
Det var August Strindbergs Ockulta dagbok: författarens infall och minnesanteckningar. ”Fasans dag. Målade.” Vanligen ligger papperen skyddade på Kungliga biblioteket, omslutna av ett rött konvolut med skriften:
”Denna dagbok får aldrig tryckas! Detta är min sista vilja! Som måste uppfyllas!”
Följaktligen visas anteckningarna på museum. Snart kommer de som nytryckt bok också, med åtföljande ordförklaringar och analyser. August Strindberg hade det ofta knapert men nu är författaren bliven industri som försörjer ett litet brukssamhälle av litteraturvetare.
Konservatorn Sara Ellenius hade vita bomullshandskar på sig och visade försiktigt bladen. Vi tilläts luta oss nära och granska Mästarens pregnanta handstil. ”Hos Branting till middag. Förstämning”.
Trängseln var stor och en reporter lyckades stöta till det röda konvolutet med sin axelremsväska. Om papperet hade fått en reva eller ett märke hade det blivit en fruktansvärd pinsamhet, men det klarade sig.
Snett vid sidan stod Per Stam, huvudredaktör för nationalutgåvan av Strindbergs samlade verk och informell vd i näringen August Strindberg. Stam efterträdde Lars Dahlbäck som länge hade Diktaren på entreprenad innan han störtades och tvingades i pension.
Ett par steg bort stod Christina Mattsson som blev chef för Nordiska museet efter att ha förlorat en strid mot sin dödsfiende Ove Joanson i Sveriges Radio. Han var vd och hon chef för P2. Numera lär de kunna prata med varandra, möjligen därtill tvingade eftersom bägge inbjuds till världens finaste middag, Nobelfesten, där alla är vänner.
Matsson var glad, ett bevis på att det finns positiva effekter av att förlora en maktstrid. Det är Mattsson som tagit initiativ till att visa Ockulta dagboken för allmänheten.
Kulturchefen på Dagens Nyheter, Björn Wiman, försökte med närsynta ögon tolka Dramatikerns hieroglyfer. ”Hos G af G på Saltsjöbaden...”
Wimans företrädare, den beundrade Olof Lagercrantz, klädde sig som bekant i fluga. Det har fått konsekvensen att förfinade kulturpersonligheter i Sverige med förkärlek fortfarande använder detta plagg.
Björn Wiman har odlat ett långt skägg så stora delar av Kultursverige ser snart ut som talibaner. Särskilt de som vill upp.
Mer kan jag inte berätta från förevisningen av Ockulta dagboken, skriven av Strindberg, mästaren på att dissekera människor och samhälle. Det är logiskt att den samlade offentligheten firar att det är hundra år sedan den fruktade satirikern – dog.