Rebecca & Fiona är som folk är mest - hyggliga

Johan Hakelius

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Publicerad 2014-05-05

Och alla dessa artister som talar om att de har en politisk övertygelse.

Sällan något förvånansvärt, förstås. Sällan titoism, kristdemokrati, luddism, ­eller ens folkhälsokontrollerad folkpartism. Nästan alltid samma ljumma mix av blek­vänstrig feminism och antirasism. Möjligen en skala mellan statsbärande sossesympati och frifräsigare grön råkost, eller läppstiftigt Fi.

Som plattvändarduon ­Rebecca & Fiona. TT intervjuade dem i förra veckan:

”De är uttalade feminister och socialister och inför årets riksdagsval tiger de ­inte. I musikvideon till ­singeln ’Holler’ dansar de i klänningar med över­kryssade hakkors.

- Alla som kan och som vågar säga något borde göra det med tanke på hur samhället ser ut, säger Rebecca Scheja.

- Samtidigt tycker vi inte att det är en big deal. Vi vill absolut inte utmålas som hjältar bara för att vi säger vad vi tycker, säger Fiona Fitzpatrick”.

Rebecca & Fiona tiger alltså inte om att de ogillar nazism. De vill inte bli kallade hjältar, för den skull. ­Uppen­barligen tror de att risken finns.

Det är väl ungefär så det brukar vara, när artister ­talar politik. Väldigt högt tonläge för att uttrycka rätt allmänna ståndpunkter. Och det är OK. Det här är tjejer och ­killar som sjunger, ­dansar, ståuppar och spelar teater. De är förstås ovanligt duktiga på just sådant, men i övrigt är de antagligen hyggliga ­typer och som folk är mest. Det är inget konstigt med att de placerar sig i vad de uppfattar som den ren­håriga ­politiska mitten, ­antagligen utan att göra ­någon särskilt avancerad analys.

Men det är något tids­typiskt med tonläget.

När dessa artister konfronteras med någon som bara befinner sig ett par tum utanför den blekvänstriga mittfåran - kanske inte vill kalla sig feminist, eller ­tvivlar på att tiggeri måste respekteras - blir de nästan alltid hätska. Upprörda, helt enkelt. De kan inte förstå hur någon kan ha en ­av­vikande uppfattning.

Jag tror att de är ärliga. De förstår verkligen inte. Och där har vi en bild av vår tid: En väldig önskan att tycka något, en ovilja att tycka ­något som kräver egen ­tanke och en samtidig ­oförmåga att sätta sig in i andras tankar.

Det är inte början på en diskussion, det är slutet på alla samtal. Så går det, när åsikter blir varu­märken.