Det är obehagligt när skyltdockor börjar tala
Jag tycker det är obehagligt när skyltdockor börjar tala.
Jag menar alltså skylt-sex-dockor i populärkulturen, som egentligen är riktiga kvinnor men ingen tänker på dem som riktiga kvinnor.
Kändisar, helt enkelt.
Britney Spears var bara en galen brud tills hon härom året berättade att hon mer eller mindre var tillfångatagen av sin pappa.
Selena Gomez var bara en tråkig Disneyprinsessa tills hon berättade att hon är jävligt bipolär och njursjuk.
Kända kvinnor av den magnituden är liksom mer till för mig än för sig själva.
De är en perfekt yta för projektion.
Förlåt jag vet att det låter elakt och jag vill inte att det ska vara så, men det är så!
Senast i raden att börja snacka är Pamela Anderson.
I den nya dokumentären ”Pamela, a love story” som nu ligger på Netflix får den legendariska blondinen berätta lite om hur allting egentligen var.
Det är rörande att höra den nu femtioåriga kvinnan berätta hur en ganska alldaglig flicka från en kaotisk arbetarklassfamilj i Kanada blev internationell sexsymbol.
Blondinen i den röda baddräkten är en lika känd bild för mig som Jesus på korset.
När jag var liten hade min kompis storebror en stor affisch av Pamela på stranden bakom sovrumsdörren så att föräldrarna inte skulle se.
Men trots att serien vid ett tillfälle var störst i världen tjänar Pamela själv inte mer än några hundra kronor om året på Baywatch.
”Man är bara en pryl som tillhör världen,” säger hon uppgivet.
En ständig källa till hån är att Pamela varit gift sex gånger, vilket ju bara är det ultimata beviset på att man är en väldigt glamourös person.
Den mest kända av hennes exmän är trummisen Tommy Lee och en för popkulturen historisk händelse är att de fick sina hemvideos stulna.
Vem det än var som stal banden klippte ihop allt naket och släppte materialet som en sexfilm.
Pamela kallar i nya dokumentären stölden för en våldtäkt.
När filmen spreds på 90-talet världen över fanns fortfarande noll förståelse för sådana här sorts brott. Ingen pratade om samtycke och hämndporr.
Pamela blev utsedd till kåt pajas, karriären gick i stöpet och hon försökte stämma företaget som olagligen distribuerade filmen, men blev under rättegången så förnedrad att hon la ner.
Förra året gjorde streamingtjänsten Hulu en dramakomedi, ”Pam & Tommy”, om dramat med sexfilmen.
Trots att alla som låg bakom produktionen säkert skulle se det som en hyllning till Pamela uttalar hon sig i dokumentären negativt om projektet.
Det känns som sexfilmen sprids igen, säger hon.
Alltså, en till våldtäkt.
Karikatyren Pamela är alltid smärtsam för den riktiga Pamela.
Spelar ingen roll vad uppsåtet är. Spelar ingen roll om det är hat eller dyrkan.
Trots det låter Pamela sorglös när hon konstaterar att väldigt många tjänat väldigt mycket pengar på henne, men att hon själv blivit utan.
Det är en vacker konst att vara sorglös. Men bara någon som blivit riktigt blåst kan vara sorglös på det sättet.
Kanske är det därför jag tycker det är obehagligt, när kändisskyltdockorna börjar tala.
Inte för att jag vill att de ska fortsätta vara stumma.
Men för att jag förstår hur djupt våra projektioner skadat dem.