Det hade varit mer rofyllt att skriva om lårbenshalsen
Jag hade gärna skrivit ett litet nästan opolitiskt sommarkåseri den här gången. Till exempel om kul och intressanta upplevelser av att bryta lårbenshasen på tur i Norge.
Men Magdalena Anderssons bravad att vika ner sig för den vidriga Erdoganregimen i Turkiet gör det omöjligt. Det skulle få mej att åtminstone i egna ögon framstå som strutsen med huvudet i sanden för att inte låtsas se Magdalenas försäljning av ett okänt antal kurder till demokratins värsta fiende inom Nato.
Vår marsch in i Nato gick till en början snubblande fort. Först ut med att utnyttja den rädsla och politiska panik som Rysslands överfallskrig mot Ukraina skapade var förstås Ulf Kristersson (M) och hans hårdföra drabanter SD och KD. Låt vara att det blev lite trassligt för just Sverigedemokraterna att snabbt byta fot från sin ”nationalistiska” putinism och sitt motstånd mot att ansluta sig till Rysslands fiende, det USA-ledda Nato. Men SD:s ledarskap säljer ut vilken som helst av sina principer om det underlättar vägen till makten. Partiet är dessutom extremt ledarstyrt, som alla sina föregångare i europeisk historia. Det blev alltså order om helt om marsch för alla SD:are.
Därmed kunde Ulf Kristersson hota med en enad höger, plus förstås Liberalerna, för att driva frågan om Sveriges anslutning till Nato som huvudfråga i valrörelsen.
Det försatte Socialdemokraterna i en knivig situation. Den panikartade omsvängningen i den svenska Natoopinionen såg ut att stå sig, inte minst för att Putins plan A med ett snabbt avgörande Blitzkrieg misslyckades. Hela den svenska valrörelsen skulle komma att utspelas med krigslarmet från Ukraina i bakgrunden.
Det är åtminstone i taktiskt avseende lätt att förstå sossarnas dilemma. Den största förändringen i svensk utrikespolitik sen 1945 borde kanske inte genomföras utan en genomgripande politisk diskussion, å ena sidan. Men med en utdragen diskussion skulle frågan å andra sidan hamna i valrörelsen mot en enad höger som oupphörligt hamrade på krigstrummorna.
Magdalena Andersson valde samma taktik som Jimmie Åkesson. Genom dekret från partiledningen blev det, efter påstått hemliga diskussioner, helt om marsch också för sossarna. Därmed var frågan valrörelsemässigt desarmerad.
Man skulle kunna tycka att den turkiske envåldshärskaren Erdogan räddade Magdalena Andersson ur knipan när han som villkor för att godkänna Sveriges Natomedlemskap krävde utlämning av turkiska politiska flyktingar, gemensam turksvensk syn på kurder i allmänhet, inskränkning av svenska grundlagsfästa rättigheter som yttrande- och pressfrihet, förbud mot viss kritik av turkisk politik och utlämning av svenska medborgare, till och med en riksdagsledamot, till det turkiska rättssystemet. Regeringen hade bara kunnat säga nej till så orimliga krav och därmed skjuta Sveriges eventuella Natoanslutning framåt i tiden till långt efter den svenska valrörelsen. Då hade vi i god demokratisk ordning fått tid på oss att diskutera igenom en såpass avgörande fråga. I stället för att fatta beslut i panik och av valtaktiska skäl.
Vad hade högern haft att komma med då? Klaga på att alldeles för många av våra 100 000 kurdiska svenskar sprang omkring på fri fot och ännu inte terroriststämplats? Gnälla över att regeringen inte visat Erdogans idiotiska krav tillbörlig respekt? Vad hade Magdalena Andersson haft att frukta inför en sådan diskussion?
Säg det. Men tydligen en hel del eftersom hon föredrog att harmonisera Turkiets och Sveriges syn på såväl kurdiska befrielserörelser som kurder i allmänhet och nyttan av fler terroristlagar samt lovade att börja utlämna politiska flyktingar.
Sen en tid tillbaka bedriver Säpo en primitiv men intensiv jakt på svenska kurder. Vi har alltså en politisk polis som arbetar för högtryck med att få fram så många utvisningsbeslut som möjligt. Det sker genom ”politiska” förhör och hemlig bevisning som de förhörda inte kan försvara sig mot. I det tysta utspelar sig ett politiskt drama i Sverige där busar från den politiska polisen tränger sig in i svenska hem och uppträder som sina kolleger i diktaturstater. De har redan såvitt känt fått ihop 38 färdigpaketerade utvisningsobjekt. Säpos iver att bistå sina turkiska kolleger är en skam, inte bara för Säpo.
Det finns ett skäl till att detta kan pågå i det tysta. Ingen av alla våra ”granskande”, ”grävande”, avslöjare” i guldspadebranschen skulle komma på tanken att ens nalka sig detta ämne. Sådan journalistik är inte karriärbefrämjande, snarare betraktad som vänstervriden och därmed automatiskt suspekt. Numera otänkbar i public service.
Det är därför allmänheten vet så lite om den här för en demokrati så förnedrande hanteringen. Det är också därför jag tar risken att göra mej lite löjlig genom att åter skriva om det som inte skrivs och därför till synes inte finns.
Det hade förstås varit mer rofyllt och respektabelt att skriva om brott på lårbenshalsen i Norge.
För övrigt anser jag att…
- …en stackars socialist inte kan rösta på det parti som fördrev Amineh Kakabaveh för att hon var för kritisk mot hederskulturen och dessutom är ett parti som håller på att ersätta klasskampen med flum om hudfärg och kön. Så vad blir alternativet? Fortsättning följer.
- …attacken mot Pride i Oslo var en attack mot oss alla. Jag har inget att säga utöver allt det som redan sagts. Kan bara instämma och anmäla min närvaro.