Nationers självbild skapas i framtidsprojekten
SHENZHEN-SHANGHAI. Höghastighetståget sveper fram i 300 kilometer i timmen, Shenzhen – Shanghai på bara åtta timmar. Risfält och fiskdammar, sockertoppsberg och höghus – höghus överallt, i städerna, vid grönsaksodlingar och kanalerna som skär genom det gröna landskapet.
På kanalerna stånkar pråmar tyngda av byggmateriel.
Allt svischar förbi.
Nationers självbild skapas i projekten som förenar landet. För kineserna är det gemensamma projektet det svindlande ekonomiska stora språnget in i framtiden.
Det stora språnget var länge ett lögnaktigt uttryck. Det myntades av den kommunistiske diktatorn Mao Zedong som kallade nationen till ett stort språng i slutet av 1950–talet. Kina skulle gå om västvärlden ekonomiskt på några få år. I skräckfylld masspsykos murade bönder meningslösa masugnar på bakgårdarna, de smälte vad de kunde få tag i – bestick är det bisarraste exemplet – för att visa Rorsmannen, Ordföranden, att de lydde.
Resultatet blev massvält.
Inte förrän Kina valde kapitalism, kommunistisk kapitalism visserligen, blev språnget möjligt.
Tåget rusar fram men inte på gamla tiders romantiska vis. Inga visslor. Inga dunkande hjul mot skenskarvar. Det är som att flyga, fast på marken.
Passagerarna slötittar på film i sina mobiler. Några slumrar, färre pratar med varandra.
Det här är kinesernas rekordår. Allt är möjligt och fort ska det gå. Servitriserna på hotellet i Shenzhen sprang oftare än de gick, häpnadsväckande många resenärer sprang på Norra Stationen i morse – akta er! vi har bråttom!
Jag har en vän som växte upp i ett trångt hus med jordgolv. Nu är hon framgångsrik konsult, berest, studerade i Amerika. Peking. Louisiana. Georgia. Hongkong. Hon och hennes man funderar på att flytta till England så småningom. Deras dotter ska studera där. Jag kan bo var som helst säger min vän.
Hon förstår inte västvärldens besatthet vid personlig integritet. Vad är problemet med alla ID–kontroller (tre för att komma på tåget) och att det inte ens går att köpa biljett till en långfärdsbuss utan att bli registrerad? Det går ju framåt!
Amerikanernas självbild är: friaste landet på jorden. Ofta tror de att de har högst levnadsstandard också.
Britternas självbild är: vi slog Hitler, vi gav allt för frihet och oberoende. Glömmer man det blir Brexit obegripligt.
Och svenskarna?
Tåget vräker sig in i trånga, svarta tunnlar, vräker sig ut i det disiga, skarpa dagsljuset och hastar mot skymningen i öster.
Våra rekordår på 1950– och 60–talen präglar fortfarande Sveriges självbild. Vi är ett så märkvärdigt rikt land, ordningsamt, pragmatiskt och omhändertagande. Den bilden raseras så sakteliga. Höstens blå-röd-grön-gröna röra hjälper till.
Vad kommer i stället?
Nationer behöver gemensamma projekt. Under depressionen i USA på 1930–talet byggde man Hooverdammen, ett industriellt mastodontbygge, en synlig och symbolisk framtidssatsning.
Det är de politiska partiernas uppgift att inspirera (nu för tiden kallas det "berättelse") och skapa projekten. Miljöpartiet har försökt men saknar trovärdighet. Sverigedemokraterna har försökt men verkar tappa fotfästet när partiets gruppledare låter som en nazist ("kamp på liv och död") och ordföranden i valrörelsen alltmer lät som en desperat demagog.
De andra partierna försöker fånga publiken med tjat om några hundralappar hit eller dit i skatt eller mer eller mindre sannfärdiga anklagelser om att de andra sviker pensionärerna/kvinnorna/löntagarna – fyll i själv.
Så vilket är Sveriges stora projekt mot framtiden?