Borde det inte räcka med att sätta punkt?
Jag vet inte om ni har sett den. Tvättstugelappen i David Batras bok med texten: ”Här städar vi efter oss. Svarta som vita.”
Jag kom att tänka på den där lappen, när jag läste Hanne Kjöllers kommentar till Oscar Hedins utmärkta film ”Sämre än djur” som visades för någon vecka sedan.
”Det ska svida i skinnet att bryta mot lagen. Oavsett om man är infödd eller invandrare”, hette det i slutklämmen på texten.
Jag förstod inte riktigt vad det betydde. Jag har gått här och funderat över varför det inte bara stod ”Det ska svida i skinnet att bryta mot lagen”. Punkt. Räcker inte det? På samma sätt som det borde räcka att säga: ”Här städar vi efter oss.”
Men en viktig dokumentär och en viktig debatt har till min stora förvåning planat ut i – svensk självbelåtenhet. Folkpartisten och styrelseledamoten i RFSL, Philip Wendahl, skriver: ”Om muslimer vill emigrera till öppna och utvecklade samhällen är det rimligt att kräva anpassning”, och Hanne Kjöller skriver om en fråga som måste ställas ”i alla kollektiva stamkulturer” och om människor i Sverige som ”inte kan acceptera landets lagar och individens rätt”.
Jag vill bara påminna om att infödingarna i den svenska stamkulturen inte direkt är en trygg homebase för dem som väljer att komma ut. Som chefredaktören Jon Voss skriver i en ledare i QX: ”Antidemokratiska idéer, nära kopplade till antihomosexualitet, finns såväl bland dem som bott här länge, i flera generationer, som hos dem som nyligen anlänt.”
En i polisens hatbrottsgrupp som jag pratar med säger att de flesta som utsätts för hatbrott på grund av sin sexuella läggning är svenska män, som blir misshandlade av andra unga svenska män. Varje vecka kommer det in nya anmälningar av misshandelsfall, där svenska män har velat sända ut ett budskap till andra män, att du lever fel, samtidigt som de vill sända ut ett budskap till andra, att så här får man inte leva.
Hatbrott och hedersrelaterade brott har mycket gemensamt. Det handlar om normer och normbrytande, och om budskapsbrott där gärningsmännen vill statuera exempel. Få hatbrott klaras upp, och ännu färre leder till åtal. I Johan Hiltons bok ”No tears for queers” skriver han att en av hans vänner ”har liknat det vid en slags laglöshet. En känsla av att vara ständigt otrygg”.
En rapport som har undersökt unga homosexuellas psykiska hälsa visar att 37 procent av mammorna och 34 procent av papporna reagerade negativt när deras barn kom ut. En färsk undersökning från Folkhälsoinstitutet visar att 26 procent av tjejerna och 11 procent av männen har försökt att ta livet av sig.
Jag hoppas att dokumentären ”Sämre än djur” får samtliga kollektiva stamkulturer att rannsaka sig själva.