Samhällskroppens sladdriga arsle är parkerat i mitt knä
Samhällskroppen.” Det är inte varje dag man hör den termen. Jag antar att den har fått en lite unken lukt, den gamla samhällskroppen, ungefär som ”folkdjupet”, eller ”högmålsbrott”. Ändå har jag en vag känsla av att samhällskroppen är på väg tillbaka.
”På väg” är förresten en alltför försiktig formulering. ”Vag”, likaså. Låt mig börja om, utan krusiduller:
Ändå har jag en känsla av att samhällskroppen, i en särskilt smällfet upplaga, har placerat sitt sladdriga arsle i mitt knä.
Det var bättre.
Det är sällan politiska slagord har någon effekt på mig, men när sossarna lanserade ”alla ska med”, hände det att jag vaknade kallsvettig. Jag skulle antagligen ha kunnat sova igenom ”sovjetmakt och elektrifiering”. Där har man åtminstone en möjlighet att vara oppositionell med el till tandborsten. ”Alla ska med”, däremot, lämnade inga springor att krypa undan i.
Det var inte det latenta hotet i formuleringen som skrämde mig. Det var fryntligheten i obligatoriet, som gjorde formuleringen obehaglig. Det var som att ha skickats åter till plugget inför en nyutexaminerad, progressiv lärare, som ivrigt skissade upp terminens arbete i form av det ena grupparbetet efter det andra.
Och nu är vi nästan där. Det har talats en hel del om att Sverige ”gått sönder” och att klyftorna ökat. Men jag måste säga att jag aldrig känt mig närmare alla andra svenskar. Det är inte en fråga om partipolitik.
Det är en fråga om mannen som går på gatan och skriker sitt affärssamtal i sin hand- och trådlösa telefon.
Det är en fråga om att public service-radion ser som sitt uppdrag att intervjua en kvinna som blev kär i mördaren Juha Valjakkala. (”Han var så snygg”, tvingades jag höra innan jag hann stänga av.)
Det är en fråga om att varje svensk tycks ha en relation till Kim Kardashians stjärt och en oemotståndlig lust att tala om saken.
Det är en fråga om att snart sagt varje tv-program utspelar sig hemma hos någon.
Aldrig tidigare har det intima och privata bundit oss så nära samman, trots att vi inte ens känner varandra. Vi har blivit en organism, en samhällskropp, lik en nakenstudie av Lucian Freud, målad en av hans särskilt skoningslösa dagar. Bara klostret och eremitgrottan utgör alternativ.
Alla är med. Hela tiden. Överallt. Herreje.