En tripp utanför åsiktskorridorerna
Snötäcken vilar över fälten, men i stugorna trängs fyrklöver och blåsippor. Maskrosor kämpar sig upp ur innerstadsbetongen och tar tåget mot det förflutna. De ska samsas nu, men det bubblar under julen, som en tryckkokare utan ventil.
Varje år läser jag hur folk våndas inför julafton med släkten och hemvändarfesterna på juldagen. De vet ju hur det kommer att bli.
För fem år sedan lät Dagens Nyheter folkvettsexperten Magdalena Ribbing svara på vilka ämnen som inte bör avhandlas under firandet och hur man ska undvika dålig stämning.
Ribbing gav särskilda råd kring hur man ska agera om släktingar ger uttryck för kvinnoförnedrande och smygrasistiska åsikter. Den artikeln delades flitigt.
I år läser jag att en alternativ högersajt har publicerat en guide skriven av en moderat etikforskare: ”Så hanterar du din PK-liberala släkting på julafton.”
En inverterad Ribbing, så att säga. Hur ska man agera när den mycket vegetariska dottern tvingar alla att äta klimatsmart kålrot i stället för julskinka, liksom?
I tider av polarisering är det ingen en slump att vissa frågar sig.
Och hur ska någon ens klara juldagen?
Hemvändarfesterna där gymnasiet reinkarneras: de som stannade och de som drog, de som avskydde varandra och de som älskade varandra men skolades i sär; högskolan versus livets hårda.
Vuxna nu, en flora: fyrklöver, blåsippor och maskrosor som inte längre hör ihop.
Jag brukade hata de där festerna. Varje år tänkte jag att det skulle bli kul, men lika ofta var det någon som hotade mig med spö för att jag hade flyttat utomsocknes och förändrats en aning.
En visste att jag hade blivit sjömanshomo i Göteborg. En annan visste att jag drev ett vänsterradikalt kollektiv i Malmö. En tredje visste att jag numera var för borgerlig för att supa i min hemstad. Trots att jag uppenbarligen stod där, full på julgransvodka och cola.
Det brukar bli så när liv kolliderar med två promille i blodet, och jag var heller inte oskyldig. Men nu gillar jag de där kvällarna. Jag tycker om julborden med familjer som har skolats i sär.
I vår skräddarsydda värld är släkt och hemkommun det enda vi inte väljer, det enda vi inte kan välja bort. Julen är unik i sitt slag, det är mångas enda tripp utanför åsiktskorridorerna.
Visst möter vi alla sorters åsikter på internet, dagligen, men hur ofta tillbringar vi dagar och nätter med folk som lever och tycker helt olika?
Jag tänker att vi borde bejaka de mötena. Fråga och lyssna i stället för att artbestämma varandra.
Att tro på livet är en hård väg att gå. Men bakom varje fyrklöver, blåsippa och maskros döljer sig en människa.
Hemvändarfest
Fenomenet existerar knappt i storstäder, men i småstaden är hemvändarfesten religion. I min hemstad, Sölvesborg, är festen ambulerande.
I år äger den rum på Hanöhus, ett gammalt nöjespalats som en gång blev världsberömt.
Den brittiske fotbollsnomaden och playboyen Frank Worthington, med 24 klubbadresser på lika många år, fick frågan om vilken som var hans favoritklubb.
Worthington svarade utan att blinka: Hanöhus Nightclub.
Det här är Patrik Lundberg