Snälla, gör någonting annat än att kolla på tv
Knulla.
Laga mat, riktig mat.
Spring en runda.
Läs en bok.
Läs en bok för era barn.
Gör läxorna med era barn.
Prata med era barn.
Prata med varandra.
Städa badrummet.
Vad som helst.
Men gör någonting, snälla gör någonting.
Utom att se på tv.
Jag står i en italiensk bar, med bar-tv:n påslagen, naturligtvis, och hör över min espresso hur den italienske tv-profilen Giovanni Minoli säger att ”televisionen är människans största uppfinning någonsin”.
Han glömde saker som hjulet, telefonen, bilen, flyget och en del annat smått och gott.
Men visst har Minoli en poäng: genomslagskraften tv har är närmast omätbar.
Visst görs det också bra tv: snabba nyheter och stora sporthändelser, dokumentärer och granskande journalistik. Jag kan också slappa framför CSI Miami eller, när jag är som tröttast, parkera döttrarna framför Barnkanalen.
Tv:n kan också, sorgligt nog, ofta vara ensamma människors enda sällskap och tröst.
Det jag inte kan förstå är hur folk som säger att de inte har tid att träna, laga mat eller prata med sina barn samtidigt varenda kväll hinner titta på tv i flera timmar.
Personer som låter bli att gå ut för att de inte vill missa ett avsnitt av ”Idol”.
Så fattigt, så trist att inte leva sitt eget liv för att sitta still och titta på andras.
Larmrapporter (detta hemska klichéuttryck) berättar att vi är mer stressade än någonsin, har allt mindre tid, inte ens för att prata med varandra ordentligt.
Folk jäktar hem från jobbet för att göra vad?
Ingenting.
Se på tv.
Underhållna till döds.
Och berättandet, samtalet, är långsamt utdöende när vi blir matade i stället för att själva få koka sagosoppan.
Det räcker att ta en kvällspromenad för att se tv:ns blå sken stråla milt i alla fönster.
I sofforna familjerna, alla stumma, med blickarna mot den magnetiska dragande, lockande storbildsskärmen.
Som Nationalteatern sjöng:
”Farsan sitter hemma framför teven. Morsan sitter antagligen breve”.
Så deprimerande som det kan bli.