Låt bli det dumma och dyra när det blir bröllop
Jag är väldigt förtjust i bröllop. Om man bortser från att folk gifter sig på dom, samt allt det andra.
Som när det ska hippas och svensexas. Bara vissa utifrån kön kategoriserade vänner får vara med när det från gryningen ska supas nån fantasirik blandning av drickor och sen tog fantasin slut. För då är det plötsligt tradition att rada upp ett maraton av menings- och smaklösa upptåg på kortast och dyrast möjliga tid.
Det ska ”spelas in en låt”, brottas i konstig dräkt, hoppas från livsfarliga höjder. Kläs ut och vandras bortgjord i regn som ett spektakel (varför hatar ni era vänner?).
Helt vanliga jämställda typer chippar in en slant för att anlita någon som kan strippa. ”Vi får bestämma namn på henne!” skrevs det i en väns planeringstråd nyligen, som vore det en ypperligt lyxig bonus på denna kärlekens förfest.
Vem kom på att sånt här skulle vara standard? Förutom företagen som tjänar pengar på det alltså.
Och när far ger bort bruden, hur känns det egentligen för ”mottagaren”? Tack för frun, Torsten!
Sen är det bröllopsmiddag. Jag viftar ju ogärna med genusflaggan vid högtider, man blir så trött i armen då, men ber er ändå ge akt en liten lustig sak. Vilka som håller långa tal, en och en, för att de känner att de själva och relationen till de nygifta ska ha det utrymmet. Och vilka som hellre går upp i grupp med varsin lapp och darrande röster.
Visar det något om hur olika folk vänjs att ta plats här i världen? Kan det bli ändring på djupet om vi skulle börja förändra där, på själva kärleksfesten? Nä. Förmodligen inte. Han är bra och hon är snygg, skål.
Men ljusning är på väg. Har hört att folk börjat blanda kön i sina sexor. Unisexa, vänsexa och henhippa. Jag vet två som lät vännerna spela fotboll om vilket efternamn dom skulle ta. Två andra byttes ut under hippan, så gummen fick kalasa med brudens vänner och vice versa.
Snart ska jag få vara toastmoster när två älskade vänner förenas på ett bröllop med romantiskt rejvtema. Så det går att göra på andra sätt. Man måste inte, men det går. Trista, dumma och dyra saker är inte obligatoriska bara för att två ska älska varandra i nöd och lust. Inte ens om någon slug typ valt att kalla det tradition.