Segerrusiga Natoanhängare jagar förrädare
Förrädarjakt har utbrutit bland landets nu segerrusiga Natoanhängare. Förrädare är de som ”direkt eller indirekt bidragit till att bana vägen för Putinregimens blodiga krig” proklamerar Svenska Dagbladets ledarsida (17 april).
Detta får sägas vara en rätt häftig anklagelse, i all synnerhet som ”listan kan göras lång” och man måste genast fråga sig vilka motiv alla dessa svenska förrädare haft. Men ledarskribenten tvekar inte på den punkten:
”I många fall handlar det om naivitet och rent önsketänkande, för andra har det varit ideologisk samstämmighet eller pengar. Djävulen betalar bra.”
Så följer en uppräkning av namn på förrädarna från den lista som alltså är ”lång”, precis som Joe McCarthys förrädarlista. En del namn kommer att överraska, andra inte. Men innan jag går in på det vill jag erinra om vad själva anklagelsen konkret gick ut på: ”… att bana väg för Putinregimens blodiga krig”.
Bland de mindre överraskande namnen på förrädarlistan återfinns naturligtvis en del sverigedemokrater som Jimmie Åkesson, för att han inte ville ta ställning för Joe Biden mot Putin, eller redaktören för SD-publikationen Nyheter Idag, Chang Frick, för att han i januari twittrade att han nästan ”önskade att Ryssland invaderar (Sverige) för att det skulle ge mig själslig frid att se dessa i arbetsläger”. ”Dessa” är alltså Chang Fricks politiska motståndare. Intressant att han förutsätter att SD-are slipper undan.
Okej, där har vi alltså två exempel på fenomenala politiska blamager från sverigedemokrater. Visst. Och det finns fler sverigedemokratiska exempel på putinism. Men innebär verkligen idiotyttranden från enstaka politiker att de ”banat vägen för Putinregimens blodiga krig”?
Jag är ovan i rollen som SD-försvarare, det medges, men det är faktiskt svårt att se hur Putins överfall på Ukraina skulle ha påverkats åt vare sig det ena det andra hållet av dessa sverigedemokratiska blamager. Det måste till större och intressantare namn än så på den långa listan.
Det är ledarskribenten i Svenska Dagbladet faktiskt väl medveten om.
Därför innehåller hans förrädarlista namn som förre ärkebiskopen KG Hammar, vår förre statsminister Fredrik Reinfeldt, Moderata Ungdomsförbundet, förre Moskvaambassadören Sven Hirdman, förre finansministern Anders Borg, Dagens Industris ledarsida, finansmannen Lars O Grönstedt, Advokatsamfundets förra generalsekreterare Anne Ramberg, statsvetaren Ulf Bjereld och Aftonbladets förra kulturredaktör Åsa Linderborg.
Alla dessa skulle alltså ha ”banat väg för Putins blodiga krig i Ukraina”. Och det skulle de ha gjort på grund av ”naivitet och rent önsketänkande” eller rentav ”ideologisk samstämmighet eller pengar”.
De namngivnas förrädiska brottslighet har i nästan alla exempel manifesterat sig i åsikter som ledarskribenten i Svenska Dagbladet finner så upprörande att han betecknar dem som förräderi.
I fallet Åsa Linderborg gäller det en åsikt som jag själv och världens flesta historiker delar. Att det huvudsakligen var Sovjetunionen som besegrade Nazityskland. Det är egentligen inte en åsikt, bara en historisk självklarhet, som att det var USA som besegrade det kejserliga Japan. Men enligt ledarskribenten i SvD består förräderiet i att detta är ”Putins historieskrivning”.
Att en högertidnings ledarsida skämmer ut sig med skrattretande förräderianklagelser måste förstås ses mot bakgrund av rådande hysteri. Då tar somliga Natoanhängare i så att de spräcker livstycket, som det hette förr. Däri finns inget konstigt, än mindre otillåtet i en demokrati.
Men om en statlig myndighet skulle gå ut med förräderistämpeln mot vissa politiska åsikter vore det en oerhörd händelse. Normal för en diktatur som Ryssland. Men otänkbar i Sverige?
Ja, fram till fredagen den 15 april när en Mikael Tofvesson, chefsperson på Myndigheten för psykologiskt försvar, gick ut i Aftonbladet och varnade för ”förrädiska rykten”, som ”smusslas in i debatten och får fäste i betrodda kanaler”. Allmänheten varnades och uppmanades till särskild vaksamhet då det gällde ”uppgifter om Nato”. Här bränns det. För vad i all världen är det för Natokritik som Myndigheten för psykologiskt försvar vill brännmärka som rysk krigföring?
Jag kan tänka mig en utomordentligt intressant artikel av de två statsvetarna Trita Parsi och Frida Stranne den 16 april. Håller med dem fullständigt eftersom jag formulerat samma tankegångar i Aftonbladet.
Men i vilken ”betrodd kanal” smusslade de in sin ryska krigföring, dagen efter hotelserna från vårt psykologiska försvar?
I Svenska Dagbladet.