Sluta vädra ångest över ditt välstånd
Julen närmar sig och jag tänker tillbaka på min barndom.
Jag tänker på när mamma gick till banken och bad om pengar, att hon skuldsatte sig för att jag inte skulle bli utan julklappar.
Resten av året försakade hon sina egna drömmar för att jag en dag skulle kunna uppfylla min: att klara mig.
Det gick vägen. Jag blev den första i familjen som tog studenten, den första som tog en högskoleexamen och den första som passerade gränsen för statlig inkomstskatt.
Den resan bär jag med stolthet, men jag känner hur det skaver utifrån och det är inte klassisk jantelag. Mina barndomskompisar gläds med mig. Mina medresenärer nickar instämmande.
Nej, det är delar av den infödda medelklassen som skruvar på sig. Hyschar och betonar att pengar inte är ett mål i sig. Jag har mött en uppsjö av medelklassmänniskor som närmast romantiserar arbetarklassens tillvaro.
Så säger bara någon som aldrig har levt på marginalen.
Samtidigt förfasar de sig över sina trygga liv.
”Jag är så jäkla medelklass”, är en mening jag hör allt oftare.
Som om de önskar en degradering.
De vädrar ångest över sitt välstånd. Att deras lägenheter ombildas till bostadsrätter. Att deras kommuner segregeras för att innerstäderna gentrifieras.
Ja, det är ett problem för i dag lever även mellanskiktet på lånad tid. I andra västländer, till exempel USA och Danmark, har medelklassen krympt under det senast decenniet.
Klyftorna ökar och de rika tjänar mer på politiken som förs, de fattiga allt mindre.
I ljuset av den utvecklingen är medelklassens självömkan inget annat än en spark i magen på de ensamstående mödrar som offrar sina liv för att deras barn ska få det bättre.
Inget ger mig sådan krupp som när dårar tar sig rätten att tolka min bakgrund. Jag citerar Göran Persson:
Berätta inte för mig om det svenska klassamhället. Jag har sett det, jag har växt upp i det, jag hatar det.
Har ni för mycket sparpengar? Skänk stålarna till Cancerfonden.
Hatar ni att bo tillsammans med andra etniska svenskar mitt i livet? Varsågoda, sälj era bostadsrätter och flytta till förorten.
Eller handlar det om urbaniseringen? Ja, då kan jag personligen köra era flyttbilar till landsbygden och skriva in er på den lokala arbetsförmedlingen.
För den som vill byta ner sig är valmöjligheterna oändliga. Men sitt inte och indirekt håna de som längtar efter era privilegier. De som inget annat önskar än trygghet.
Sagan om vägen till min årsinkomst är ingen snyftare. Däremot har jag förstått hur min mamma tänkte när hon skänkte mig allt och sig själv ingenting.
Hon gav inte upp sina drömmar.
För min dröm, det var också hennes.
Hjärnsläpp 1
Få kan ha undgått Gabriella Barks kalkonkrönika på Nyheter24, där hon ondgör sig över att män inte längre får bejaka sina inre grottmän. Texten är vidrig, men ännu vidrigare är hatstormen mot Bark. Eld släcks inte med bensin.
Hjärnsläpp 2
Tuppfäktningen fortgår i fallet Thomas Quick, numera Sture Bergwall. Senast kring tisdagens debatt i SVT. Ibland undrar man hur många av debattörerna som egentligen bryr sig om fallet, kontra hur många som inte vill se sin egen fallos slakna.