Än ska vi inte skiljas sommaren och jag
Nu blåser storm därute och stänger sommarns dörr/nu blir kvällarna kyliga och sena" diktade Tove Jansson till Erna Tauros "Höstvisa" - och så är det.
"Kom trösta mig en smula för nu är jag ganska trött och med ens så förfärligt allena", fortsatte hon och så är det också.
Visserligen stormar det inte så förfärligt här över stugan vid Finska vikens kust där jag tar farväl av sommaren. Den är belägen inomskärs några sjömil från den vindpiskade kobben där Tove Jansson och Tuutikki tillbringade sina bästa år. Men det regnar, regnar så att den rymningsbenägna taxen vägrar att gå ut fast man har öppnat dörrar och grindar på vid gavel.
Då förstår ni hur ohyggligt det öser.
När jag var ung älskade jag hösten. Hösten var återvändandets tid. Man återvände till staden, till vardagen, till rutinerna, till vanligheten som var ens liv, de i och för sig nödvändiga avbrotten till trots.
Kerstin Ekman har skrivit om det viktiga i att vända åter. Att kunna vända åter till något icke förgängligt, till punkter och platser där man minns allt vad man har glömt.
Våren tyckte jag sämre om. Våren är så hjärtskärande vacker. Eller som hovsångerskan Elisabeth Söderström uttryckte saken när hon i tv härförleden karakteriserade Jussi Björlings röst: I hans klanger återfinns all sorg och allt vemod vi svenskar känner inför våren som svindlar förbi på mindre än ett ögonblick.
Just så. Våren gjorde mig melankolisk. Aldrig var jag så lycklig som ljuset, grönskan och de vaknande dofterna förutsatte. Alltid var jag lika sviken och övergiven och var jag det inte kunde jag skriva upp att jag snart skulle bli. När det var som värst i trettioårsåldern hoppade jag över de vackraste vårkvällarna genom att dra ned rullgardinen och kalasa på två sömntabletter och en öl.
Så är det inte längre. Nu när jag är femtio plus är våren i hög grad återkomstens tid medan hösten är separationens. Det måste ha med en förskjutning av livsperspektivet att göra, den förskjutning som följer av att man inte längre tar morgondagen för självklar och inte heller uppfattar nuet som transportsträcka till framtidens ovissa men ack så uppskruvade förväntningar.
När jag var ung gjorde jag våren till en påminnelse om allt underbart jag hade väntat mig att livet skulle ge men som det än så länge inte hade givit medan hösten och vintern var strävsamhetens tid, tiden då jag byggde mig mitt bo och sträckte mig efter allt vardagen bjöd.
Nu lever jag på mycket kortare sikt och om jag hade för vana att be aftonbön skulle den inte handla om allt jag önskade att Gud gav mig utan om allt jag innerligen hoppades att han i sin godhet inte skulle ta ifrån mig - mina närstående, mina hundar, platserna jag älskar i Finland och i Sverige. Den förhållandevis lyckliga lunken.
Nuförtiden är våren och sommaren den tid då livet trots allt, än en gång, expanderar, återfinner lust och glädje som vintern paralyserar. Majkvällarnas skymning, doften av hägg och syren är vemodig på ett lustfyllt sätt, minner om liv och allt de kommande månaderna i bästa fall tillåter en att återuppleva: Havet, måsar i glittrande stänk, simturerna i sidenblank kvällning, ljumt regn, karljohanssvamp och kräftkok och alla böckerna.
För att inte tala om barndomens landskap, min bror, mina mostrar, kusinerna, alla de gamla grälen: Dina taxar skiter på vår gräsmatta! Så vadå?! Varje gång jag går ut genom dörren trampar jag i era hästars lort!
Hösten är separationens tid i strängare mening för vart år: Mostrarna är gamla. Förhållandevis friska men ändå vet man inte om lampan i stora huset ska lysa ännu nästa sommar. Och själv är man gammal nog att ha förlorat sin oskuld i alla bemärkelser: Morgondagen tecknar man inte längre in.
Regnet ska upphöra meddelar väderleksrapporterna. På viken utanför fönstret lugnar det ut. Taxen skakar sig sömnigt och vädrar i förhöstens lukter. Säkrast att stänga grinden. Annars ser jag inte honom på ett dygn eller två.
Havsvattnet är ännu badbart. Säsongens sista kräftkok väntar. En av kusinerna har pyst till stan och jag tänker knycka kantarellerna vid hennes tomtgräns.
Än ska vi inte skiljas sommaren och jag. Den vackraste dagen blir kanske idag.