Den som ifrågasätter Israels lönnmördande kallas genast antisemit
Ingen västerländsk stat har lönnmördat så många verkliga, inbillade eller eventuella politiska fiender som Israel.
Påståendet kan te sig kontroversiellt, rent av överraskande. Men inte av sakliga skäl, utan av språkliga. Ty när en stat mördar så heter det numera inte mörda utan ”utomrättsligt dödande”. Angloamerikansk press talade under en kort tid om Israels ”lönnmord” (assassinations). Men det befanns vara för stötande så man ändrade sig till ”riktat dödande” (targeted killings) och sen till ”utomrättsligt dödande” (extrajudicial killings) för att täcka in även de fall då fångar slogs ihjäl.
Helt sakligt okontroversiellt blir alltså konstaterandet att ingen västerländsk stat är ens i närheten av Israel när det gäller utomrättsligt dödande. Tvåan USA kommer långt efter. President Barack Obama beordrade under sina åtta år 535 mordoperationer från luften med förarlösa plan och raketer.
President George W Bush åstadkom under sin tid vid makten bara 48.
Mot bakgrund av Israels särställning i branschen framstår kampanjen mot utrikesminister Margot Wallström som förunderlig. Under den våg av knivmord som drabbade Israel 2016 ifrågasatte hon, med korrekt gällande terminologi, om Israel bedrivit utomrättsligt dödande i samband med att man oskadliggjort de palestinska gärningsmännen, alltså skjutit för att döda efter infångandet och avväpningen. Det var en befogad fråga. Inte bara mot bakgrund av Israels traditioner. Det fanns vittnesmål.
Den israeliska och proisraeliska propagandamaskinen rasslade omedelbart igång. Simon Wiesenthalcentret i USA placerade henne på tio-i-topplistan över världens värsta antisemitiska utfall under 2016. Israeliska UD förklarade henne vara persona non grata, icke önskvärd gäst. Tidningen Judisk Krönika intervjuade och ställde den lika sataniska som förnedrande frågan ”är du antisemit?”.
Ovan som Wallström rimligtvis var vid tricket försökte hon värja sig med att hon hade en vän som överlevt Auschwitz. Och fick därmed den hårda vägen lära sig att känna igen fällan. Inför Israels förespråkare klarar nämligen ingen den omvända bevisbördan. Hennes vän som överlevt Förintelsen avslöjades dessutom som bara en ”goj” (icke-jude).
Intervjun översattes till engelska och kablades ut i världen. Och Wallström skrattades ut som ännu en av dessa antisemiter som försökt spela oskyldig.
Bombliberalerna och den kristna högern i Sverige hängde omedelbart på. På SvD/debatt skrev Ebba Busch Thor och Lars Adaktusson att Wallström orättfärdigt kritiserat Israel för ”oskadlig-görande av palestinska terrorister under pågående terrordåd” och således mätte hon Israel med en annan måttstock än exempelvis USA och Frankrike, som också bekämpat terrorister. Och således var hon, underförstått, antisemit.
Såvida inte de båda kristdemokraterna menar att ”oskadliggörande” även betyder dödande efter tillfångatagande och avväpning, talade de båda mot bättre -vetande. Med den uppenbara avsikten att kunna vifta med antisemitstämpeln.
Och så rullade det vidare i den bombliberala pressen. Som om Israel inte på något sätt skulle ha ägnat sig åt att döda utvalda fiender eller fångar.
När sanningen är att Israel är världsledande på området och att det finns hundratals dokument i böcker och tidningar och gjorts äventyrsfilmer om saken.
Israels mytomspunna specialkommandon har till och med mördat av misstag i vårt grannland Norge, när de sköt servitören Ahmed Bouchiki med tjugotvå skott 1973. Rätt man, kanske, Ali Hassan Salameh, dödade de 1979 i Beirut i ”Operation Guds hämnd”. Obekant?
Det mest kända fallet då Israel mördat (”utomrättsligt avrättat”) fångar inträffade utanför Ashkelon 1983. Armén hade avstyrt en busskapning av palestinska terrorister och överlämnade fångarna till säkerhetspolisen Shin Beth.
På order från högste chefen krossades fångarnas huvuden med stenblock av agenterna. En pressfotograf tog bilder. Det blev rättegång. Säkerhetsagenterna dömdes. Men benådades av presidenten. Också obekant?
Senast och hittills mest auktoritativa dokumentation landade på 2 300 mordoperationer i den israeliska statens regi (tvåtusentrehundra!).
Det är en av Israels mest etablerade och ansedda reportrar, Ronen Bergman, dessutom jurist och fil dr i internationell politik, som lagt fram resultatet av åratals efterforskningar i en nyligen publicerad bok på 750 sidor. Och det var en av Sveriges mest renommerade Mellanösternexperter, Per Jönsson, som presenterade denna forskning på minst sagt framträdande plats: SvD:s finsida ”Under strecket” 4 juni.
Varvid dånande tystnad utbröt. Utom förstås i det fortsatta larmet om anti-semiten Wallström. Det är ändå inte så att dessa bombliberaler, högerkristna och högerextremister (SD tillhör gänget) och andra gaphalsar undgått texten i SvD.
Men de fann kanske tröst vid läsningen av att få veta att Israels Högsta domstol 2006 slog fast att dessa mord är lagliga mord, både bakåt och framåt i tiden.
Alltså bedriver Israel inga ”utomrättsliga dödanden” utan bara lagliga avrättningar, fast utan föregående dom. Och i så fall finns ju inga problem. Eller?
Det vore intressant att få veta med vilken måttstock Ebba Busch Thor och Lars Adaktusson mäter den unika rättstillämpningen.
För övrigt anser jag att...
… kampanjen mot Lina Makbouls utmärkta reportage i Uppdrag granskning om lynchningen av Fredrik Virtanen är en skam för Metoo. 100 anmälningar till Granskningsnämnden före sändning betyder: alla vi pekar på är skyldiga, ni andra skall hålla käften, rättsväsendet är irrelevant och felaktig journalistik måste tystas.
… den friande domen mot fähunden Martin Timell varken är sensationell eller svårbegriplig. Aktivisterna får nöja sig med att de ändå lyckades döma honom, hårdare och för evigt, i den numera införda utomrättsliga processen.
Det här är Jan Guillou