Vår kärlek till Hans Rosling handlar om längtan
Vad vi pratar om när vi pratar om Hans Rosling?
En professor med högt uppdragna byxor och powerpointfjärris i handen som kliver ut framför tusentals vrålande fans.
En rockstjärna? Det var Dagens Nyheters ordval i en text häromveckan. Jämförelser med Carola Häggkvist förekom redan i ingressen.
De har inte direkt varit ensamma. Snart börjar konditorierna namnge bakelser efter honom.
Varför? Ända sedan framträdandet på ”Hela Sverige skramlar”-galan har journalister sökt svaret. Rotat i Hans Roslings bakgrund. Retorikexperter har rynkat pannor och analyserat powerpoint-moves. En tidning grävde fram storyn om ett dataprogram som hjälpt honom.
För egen del trillade inte poletten ned förrän nu.
Jag tror inte att Rosling-febern handlar så mycket om Hans Rosling som den handlar om oss.
Vad vi längtar efter.
För när Rosling klev ut där på Globens scen med fjärrkontrollen i handen, nästan som en pekpinne, var det inte en rockstjärna vi såg, vad än Dagens Nyheter påstår. Det var en forna tiders katedermagister. En folkskollärare.
När Rosling dämpade folks applåder och började förklara världsläget var det en lektion. Vi tystnade, i arenan eller hemma framför våra teveapparater, som om vi befann oss i ett klassrum.
Det var inte i första hand Hans Roslings auktoritet och kunskap som stack ut den där kvällen, det var vår längtan efter samma egenskaper.
Vår längtan efter en skola som inte längre finns, ett läraryrke som inte längre värderas lika högt.
Hans Roslings folkkärhet är därmed lika mycket en triumf för pedagogiken som en plågsamt uppenbar påminnelse om något som gått förlorat.
Jag glömmer aldrig PO Enquists brandtal i radion häromåret, när han talade om sin mamma, folkskolläraren - om alla dessa kunskapstörstande lantisar som fick åka till centralorten och läsa böcker. Som sedan återkom till sina landsorter med pekpinnarna i högsta hugg. Enquist beskrev i det närmaste en bildningmission.
Det är inte bara romantiska föreställningar om pedagogikens kraft. Det svenska folkhemmet byggdes på folkskollärarnas axlar. En gång var lärare Sveriges viktigaste yrke.
Det är det inte längre.
2015 finns det fortfarande fantastiska lärare i den svenska skolan, men de blir allt färre. Siffrorna är tydliga. De vassaste studenterna söker sig inte längre till läraryrket. För tre år sedan antogs exempelvis 123 elever till Lärarhögskolan efter att ha skrivit 0,1 på högskoleprovet. Det är inte bara genant. Det är ett tecken på ett yrke vars status är i fritt fall.
Och det är, tror jag, vad vi egentligen pratar om när vi pratar om Hans Rosling.
”Kung”-status
På mycket kort tid har Hans Rosling uppnått det som i Sverige skulle kunna kallas ”kung”-status (se även begreppet ”kingen”). Det har - namnet till trots - ingenting med Carl XVI Gustaf att göra.
Snarare är ”kung” beskrivningen av en plötsligt folkkär människa - oftast en man - som under en tid älskas av nästan alla svenskar, från fabriksgolv till kultursidor. Rötterna till begreppet kan spåras till den rekordvarma sommaren 1994, när en fotbollssupporter vid namn Ann-Charlotte minuterna efter att Sverige besegrat Rumänien på straffar i VM-kvartsfinalen utbrast i tv:
”Ravelli alltså, nu är han kung!”
Sentida exempel människor som uppnått ”kung”-status är John Guidetti och Tomas Tranströmer.