Vi har förändrats - inte Carl Philip
Vilhelm Moberg hade rätt.
Statschefer bör tillsättas genom lag, inte samlag. Det är sedan gammalt. Det gäller fortfarande.
Men ska vi inte tala lite om lördagen ändå? När vi lät statstelevisionens dammiga bröllopssändning brusa i bakgrunden, lite ironiskt sådär. Hur vi sedan gled in, sveptes med. Rentav kände något?
Som hårdnackad antimonarkist var det inte mindre än traumatiskt att sitta och harkla sig framför ett prinsbröllop.
Hela söndagen gick åt till att begripa. Över en eftermiddag hade Carl Philip blivit folkkär. Kanske älskad. Vad hände?
Sedan öppnade jag en tidning och såg Hasse ”Kvinnaböske” Andersson. Allt föll på plats.
Paralleller kan också dras till Frank Sinatras konsert i Finspång våren 1953. Enligt legenden kom det 44 personer. Han var förkyld och hade nyss fått kicken från sitt skivbolag.
Det var Jan Gradvall som häromåret skrev om händelsen i en lysande text som handlade om allas vårt inre Finspång, den punkt där vi känt botten mot fotsulorna och tvingats göra en omstart.
Sinatra var 39 år gammal när han nådde sin. I Finspång av alla ställen. Året därpå bytte han spår. Karriären vände.
Jämförelsen haltar visserligen. Varken ”Kvinnaböske” eller Carl Philip upplevde ett tillfälligt Finspång. Tvärtom har Finspång snarare varit deras mentala hemort, ett konstant tillstånd.
”Kvinnaböske” peakade 1982 med en grammofonskiva som berörde den eviga frågan om huruvida hundar ska släppas in i himmelen eller ej. Sedan dess har han säkert levt gott i folkparker och på dansbanor, men hans skånska country har knappast varit brännhet.
På samma sätt har Carl Philip alltsedan genombrottet 1979 tillbringat 36 år i sitt Finspång.
Racerkrascher.
Plagiatanklagelser.
Läs- och skrivsvårigheter.
Hån.
Medan systrarna framstått som bestämda karriärkvinnor har Carl Philip verkat skör, nästan eljest. Sketchprogrammen i tv har ogenerat målat ut honom som en efterbliven morsgris.
Och så stod han plötsligt där i tv och var sig själv, precis som han alltid varit, och folk älskade honom.
Precis lika skör som tidigare, lika nervös, lika oförmögen att inte snubbla över stavelserna - men heltigenom äkta. Det var inte Carl Philip som hade förändrats. Det var vi.
På ett liknande sätt klev Hasse ”Kvinnaböske” Andersson i våras in i Melodifestivalen som en föredetting och kom ut som en superstjärna.
Han var som han alltid varit, sjöng samma gamla hopplöst daterade country.
Men plötsligt hände det: Barnen älskade honom! I skrivande stund är ”Guld och gröna skogar” uppe i elva miljoner lyssningar på Spotify. Den är redan en skolavslutningsplåga.
Och där tror jag att vi närmar oss svaret på frågan om varför också antirojalister kunde svepas med i lördags.
Vår längtan efter upprättelse. Vår innerliga önskan om att få bli omtyckta för dem vi verkligen är. Det är sedan gammalt. Det gäller fortfarande.
Apropå Finspång
n Frank Sinatra är inte den enda världsartist som nått botten i Finspång. Sveriges enda rapstjärna Leila K yttrade på nittiotalet de bevingade orden ”Fuck Finspång” i samband med en inställd spelning. Samma turné blev sedan början på slutet för superstjärnan. Hela histo-rien finns nu berättad i den rykande färska och oupphörligt intressanta P3-dokumentären ”Legenden Leila K” av Sara Moein. I övrigt är Finspång känt från den fantastiska romanen ”En jävla vinter” av Hans Gunnarsson.