Många tvingas tillbringa sin barndom på avbytarbänken
Som barn visste jag knappt hur det kändes att förlora.
Vårt pojklag i fotboll joggade hem serien varje år. Ett år vann vi DM-finalen med 10-0. Ett annat år blev vi bästa svenska lag i Gothia cup.
Vi kallades för föreningens gyllene generation.
Jag visste inte hur det kändes att förlora, men fick snart veta hur det var att inte få spela alls.
Eftersom jag var sen i utvecklingen fick jag spela allt mindre. Ibland blev jag kvar på bänken hela matchen. Det var ändå lyxproblem i jämförelse med de lagkamrater som aldrig ens blev uttagna.
Vi var då tio, elva år gamla.
Succén i Gothia cup berodde främst på att våra mindre begåvade spelare, däribland jag, gömdes undan i ett B-lag som fick storstryk i samtliga matcher.
Minnena kommer tillbaka när jag lyssnar på Sveriges Radios nya granskning av den svenska idrottsrörelsen. Varje år får föreningar som bedriver barn- och ungdomsidrott dela på flera miljarder kronor från stat, kommun och landsting.
En av Riksidrottsförbundens riktlinjer är att utslagning ska motverkas. Resultaten vid tävlingar ska ges lite uppmärksamhet.
Granskningen visar att flera föreningar fullkomligt struntar i detta. Alla som har med ungdomsidrott att göra har mött de där tränarna som toppar lagen och hetsar ungarna att vinna.
Överallt hörs föräldramantrat: Låt barn få vara barn. När det kommer till idrott verkar flera av dem strunta i det. Därför tvingas människor fortfarande att tillbringa sin barndom på en avbytarbänk.
Så varför förändras ingenting? Jo, förutom de mest rabiata föräldrarna finns det en skara snusförnuftiga typer som hävdar landets bästa. De menar att tidig elitsatsning är ett måste om Sverige inte ska bli en B-nation i idrottssammanhang.
Problemet är att det inte stämmer. Trupperna i ungdomslandslagen i fotboll har bara en sak gemensamt. Nästan alla spelare är födda före juli månad. De som är födda på hösten, och därför är senare i utvecklingen, sållas bort.
Motsatsen är Belgien. På 1990-talet dalade deras herrlandslag på världsrankningen. Då reformerade man hela barn- och ungdomsverksamheten. En av punkterna var att resultathetsen bannlystes. Från att tidigare ha toppat lagen delades barnen inte upp förrän i 14-årsåldern. Men inte efter kvalitet, utan efter fysisk mognad.
Grunden till deras elitsatsning blev idén om att fotboll är roligt och att alla ska få vara med.
I dag har Belgien fler unga världsstjärnor än något annat land.
Behärskar vi oss lite kanske även Sverige når dit en dag. Och så får barn vara barn, även när de idrottar.
Hur det gick för vårt pojklag? De flesta har sedan länge lagt av med fotbollen. Bara en spelar högre än i division 6.
Det är jag.
Late bloomers
Christian ”Chippen” Wilhelmsson, Zlatan Ibrahimovic och Henrik Larsson har, förutom sina framgångar, tre saker gemensamt:
1. De var bänkade i sina pojklag.
2. De platsade inte i pojklandslaget.
3. De är födda på hösten.
Forskning
Idrottsprofessorn Tomas Peterson la 2011 fram en omfattande studie på alla svenska elitfotbollsspelare födda 1984. Hälften av dem sorterades bort från elitsatsningarna som barn, men kom tillbaka av egen kraft. Hur många talanger som slutade på vägen får vi aldrig veta.