”Åklagarna satte fart – det avgjorde saken”
Beslutet att Julian Assange ska vara fortsatt häktad är inte sensationellt.
Men den som läser det finstilta i dagens besked inser att åklagarna har skäl att vara nöjda med att de till slut begrep att de har en skyldighet att föra utredningen framåt.
I sitt åtta sidor långa resonemang inleder Svea hovrätt med att förklara varför den viftar undan Assanges krav på en muntlig häktningsförhandling.
Hovrätten konstaterar att det finns tillräckligt med skriftligt material för att kunna bedöma frågan om fortsatt häktning utan dennes fysiska närvaro.
Betydligt mer utförligt är resonemanget kring den misstänktes tre argument till att häktningen ska hävas.
1. Utgör ambassadvistelsen ett frihetsberövande att ta hänsyn till? FN:s arbetsgrupp om godtyckliga frihetsberövanden lyckades med en tankeövning som inte saknade oavsiktligt underhållningsvärde komma fram till just den slutsatsen tidigare i år.
Assange åberopar utslaget, men hovrätten är inte imponerad. En springande punkt i arbetsgruppens argumentation var att Assange var tvungen att stanna på ambassaden för att inte bli utlämnad till USA.
Men, påpekar, domstolen, en person som ska lämnas ut i enlighet med den europeiska arresteringsorden får inte skickas till tredje land utan samtycke av den stat som har sagt okej till utlämnandet.
Sverige kan med andra ord inte gå Washington till mötes utan att Storbritannien ger sitt godkännande.
Dessutom har Högsta domstolen slagit fast att Sverige inte lämnar ut personer som misstänks för till exempel politiska brott. Det påpekas även att det finns skyddsregler i svensk lag om en person riskerar att inte få en rättvis rättegång.
2. Assange har åberopat sitt hälsotillstånd och sitt behov av vård. Hovrätten ställer sig dock skeptisk till sanningshalten i hans påståenden och påpekar krasst att frågan om fri lejd för mer akuta sjukvårdsinsatser snarast är en fråga för brittiska myndigheter.
3. Wikielaksgrundarens tredje argument finner domstolen däremot relevant. Proportionalitetsbedömningen, det vill säga om den väldigt långa häktningen är rimlig i förhållande till arten av brottet han misstänks för.
Assange har genom sitt ombud påpekat att svensk lag stipulerar att en förundersökning ska bedrivas så skyndsamt som möjligt och utan onödigt lidande för de inblandade.
Den här soppan har pågått i sex år och i ett antal av dem var åklagarna så passiva att det fanns skäl att misstänka att de sjunkit in i något slags vegetativt tillstånd.
Hovrätten konstaterar att den mycket långa utevarohäktningen måste vägas in i proportionalitetsbedömningen och åklagarnas långvariga orubblighet till någon annan lösning på dödläget än att Assange ska föras till Stockholm talar för att häva häktningen.
Det hade inte varit bra för utredningen. Den europeiska arresteringsordern bygger nämligen på att det finns ett häktningsbeslut.
Men för ett drygt år sedan vaknade åklagarna till liv. Förhör på ambassaden godtogs och ansträngningar gjordes för att ett sådant ska kunna hållas.
Det, menar hovrätten, avgör saken.
Något säger mig att dagens beslut hade blivit annorlunda om inte åklagarna för ett år sedan tog intryck av den irritation som hovrätt och högsta domstolen började visa och fick fart på galoscherna.
Ett sådant fiasko hade varit det sista åklagarmyndigheten behövt i denna hopplösa historia.