Bråket kring nazistutställningen i Norrköping väcker frågor om demokratin
Maria Modig, chef på Norrköpings stadsmuseum, polisanmäld för förtal, svarar utan att behöva tänka efter.
Hennes utställning om nazism har skapat rubriker i hela riket och jag har just frågat henne vad hon har dragit för slutsatser av turbulensen.
Hennes svar är intressant, tankeväckande, i någon bemärkelse också obehagligt, men samtidigt meningslöst för läsaren utan sitt sammanhang, det som på samtidens svenska kallas kontext.
Ett sammanhang där det förflutna möter samtiden och ställer frågor till morgondagen och i bilradion på E4:an från Stockholm ner mot Norrköping meddelar en röst att SAS återigen publicerar en reklamfilm som plockades ner från Youtube efter att ha väckt anstöt inom den globala högerextrema nätrörelsen.
De påminner onekligen om varandra, de senaste dagarnas berättelser om ett stort flygbolag och ett litet museum.
Men inte såg hon att skiten skulle träffa fläkten, Maria Modig, den där söndagen i slutet på januari då utställningen om nazismen i Norrköping öppnade.
– 800 besökare. Betydligt fler än vid en normal invigning. Folk kom inte in.
Porträtt över de som gjorde motstånd
Modig, tillförordnad chef på Norrköpings stadsmuseum, till vardags kultur- och fritidschef i Norrköping – ”jag jobbar med allt från konst till konstgräs” – har slitit sig från sammanträden och stängt av mobilen och visar fotograf Björn Lindahl och mig runt i den lilla men, såvitt jag kan bedöma, grundligt genomtänkta utställningen.
”Medlöperi och motstånd – nazismen i Norrköping då och nu”.
Porträtt på redaktör Fahlmark, advokat du Rietz, rektor Helmfrid. Tre representanter för det lokala etablissemanget för snart hundra år sedan. Tre övertygade nazister.
Men här hänger även porträtt över människor som gjorde motstånd. Violinist Alkman, förskollärarinna Wahrén, bokförare Olsson.
Tre kvinnor. Jag vet inte vad det säger, men jag tror det säger någonting väsentligt.
Ett par, tre rum. Foton och texter. En tid som varit speglas i den tid som är. Ett ambitiöst och väl genomarbetat projekt av hårt arbetande kulturmänniskor i en medelstor stad.
Dagen efter premiären, måndagen den 27 januari, skulle Norrköpings stadsmuseum egentligen vara stängt. Men det var Förintelsens minnesdag och vad kunde passa bättre än att hålla öppet.
På morgonen hade någon ställt en väska utanför entrén. Maria Modig visar mig en bild hon tagit av dess innehåll.
En antisemitisk nidbild. Samt tvålar och ett par glasögon. Jag tror att de flesta förstår såväl referens som budskap.
– Tilltaget är polisanmält. Vem som ligger bakom det här vet vi inte.
Polisanmäldes för förtal
Nazister har besökt utställningen. Nordfront, nazistiska Nordiska motståndsrörelsens internetportal, har uppmärksammat den.
Det är varken förtal, spekulativt i överkant eller särskilt skarpsinnigt att påpeka att den eller dem som ligger bakom tilltaget sannolikt återfinns i de kretsarna.
Lugnt var det emellertid ytterligare någon dag. Men så valde Darko Mamkovic, ordförande för Sverigedemokraterna i Norrköping, att polisanmäla utställningen för förtal.
Skälet är att partiets lokala styrelse förekommer på en bild i en tidningsartikel som ingår i utställningen.
Mamkovic har i den ena intervjun efter den andra förklarat att det varken är roligt eller rättvist att se sig själv på bild bland hakkors och företrädare för en ideologi som bär ansvar för åtskilliga miljoner mord.
Så beskrivet är upprördheten begriplig. Men det är en beskrivning som lämnar en hel del övrigt att önska.
”1930-talets språkbruk lever kvar”
Pressklippet, en artikel ur Norrköpingstidningen Folkbladet, satt på den vägg i utställningen som handlar om samtiden.
Den refererar i sin tur till ett större reportage i Expressen, som handlade om sverigedemokratiska politiker som delat nazistiskt och antisemitiskt material i sociala medier.
Här nämndes särskilt en dåvarande kandidat till kommunfullmäktige i Norrköping, som skrivit på diverse nazisters sidor och visat prov på påtaglig förtjusning i begreppet ”hell seger”, vilket är en översättning av ”sieg heil”.
Kandidaten ströks av lätt insedda skäl från valsedlarna till valet 2018 efter Expressens granskning och i Folkbladets artikel uttalar sig en lokal representant och säger att partiet ”har nolltolerans mot sådana saker”.
1930-talets språkbruk lever kvar. Det var det museet ville säga med tidningsartikeln. Ett i allra högsta grad legitimt budskap.
– SD kunde ju lika gärna ha fokuserat på att artikeln tar fasta på att partiet tar itu med sitt förflutna, säger Maria Modig uppgivet.
– Och nu har de begärt ut hela min mejl också. Mina medarbetare håller på att gå igenom allt.
Det är Matthias Olofsson, SD:s oppositionsråd i kommunstyrelsen, som vill ha tillgång till hennes inkorg de senaste 18 månaderna. Han vill veta hur det har resonerats kring ”korrekturläsningen av utställningen”.
Jag hade åldrats tio år över en natt av att vara kommunal tjänsteman i Sverigedemokraternas Sveriges.
En skolklass rasar in, mellanstadielever från Vreta kloster skola i Linköping. De viskar och fnissar.
Utanför fönstret forsar Motala ström genom Norrköpings fantastiska stadskärna. Industrierna är för länge sedan nedlagda. I stället finns här högskolecampus, restauranger, småföretag.
Fastigheterna skulle rivas för 30 år sedan. Då var allt igenbommat och rutorna trasiga. Men Norrköping var för fattigt, hade inte råd. Det ska Sverige vara tacksamt för.
”Inga faktafel i utställningen”
Polisen i Norrköping ägnade inte den sverigedemokratiska anmälan någon större omsorg utan förpassade den omedelbart till vad som kunde ha varit glömskans barmhärtiga papperskorg.
Men lokalpressen uppmärksammade konflikten, det började spinnas hätskt i sociala medier, och allt tillsammans – väskan med tvålarna, polisanmälan, uppmärksamheten från nazister, debatten som bara blev hetare och hetare – fick Modig att besluta att hyra in en vakt.
Då inte vaktbolaget kunde ordna fram en vakt beslöt Maria Modig att hålla stängt i lördags.
– Vi har inte blivit hotade. Men jag har ett ansvar för arbetsmiljön.
TT kablade ut nyheten, rikspressen vaknade till liv och sedan dess har det varit radio och tv och intervjuer och morgonsoffor och denna medelålders kvinna som är van vid medier från åren hon jobbade på Gotland som har två tidningar och tv samt radio- och tv-redaktioner säger att hon aldrig varit med om något liknade.
Hon beslöt också att plocka ner artikeln.
Är det verkligen rimligt att ge ett parti med rötterna i nazismen detta inflytande över en utställning om nazism?
– Jag förstår frågan. Men jag vill vara helt säker på juridiken kring detta. Vad händer om Mamkovic väcker civil talan mot mig?
Kanske kommer artikeln upp igen. Kanske inte. Maria Modig vet inte. Men hon vet att hennes personal är förbannad.
– Den här uppmärksamheten ställer frågor om deras professionalitet. Men det finns inga faktafel i utställningen. Den är noggrant granskad och genomförd.
”Lögner och falska uppgifter”
Så vad har Darko Mamkovic, sverigedemokraten och polisanmälaren, att säga?
I ett sms svarar han att han är på väg till Stockholm och att han inte hinner träffas för ytterligare en intervju. Men skriftliga frågor går bra.
Möjligen passerar vi varandra i höjd med den märkliga krogen som hänger över motorvägen strax utanför Nyköping.
Kanske talar han sanning då han säger att han har för mycket att göra. Kanske är han försiktig efter ett mindre lyckat framträdande i P1 morgon, där han påstod att utställningen innehöll en hel del ”lögner och falska uppgifter”.
– Det finns väldigt mycket faktafel, bland annat detta att Sverigedemokraterna startades av en nazist. Var har de hittat dessa fakta?, sade Mamkovic bland annat.
Ljuger han? Eller är det så egendomligt att han är omedveten om att det fanns flera veteraner inom svensk nazism och fascism bland partiets fäder?
Vet han inte att en av grundarna var Gustaf Ekström, som tillhörde Nationalsocialistiska arbetarpartiet och som under andra världskriget frivilligt tog värvning i Waffen-SS, i Tredje rikets elitarmé?
Jag skickar några frågor på sms. Det kommer inget svar.
Det går att se på uppståndelsen som ett fånigt tilltag av en lokal förmåga. Men det går också att se det som att en demokratisk gräns passeras då en politiker kallar in polisen för att han inte gillar korrekt fakta på ett museum.
Är detta en kulturpolitik vi kommer att tvingas vänja oss vid i Sverige?
Här finns också än en gång frågor att ställa om partiets fotsoldater, hetsen i sociala medier, skrämseln.
Samt, givetvis, vilket inflytande påtryckningarna ska ges. En fråga som redan i dag betydligt fler än representanter för ett flygbolag och ett museum har skäl att ställa sig. En fråga som berör alla oss som inte tillhör den skräniga ytterkantshögerns gemenskap.
”Det är skrämmande”
Det är torsdag förmiddag, stämningen har något så när lugnat ner sig, morgonsoffor och debattprogram har jagat vidare, skolklassen stökar iväg mot utflyktens nästa anhalt och två äldre damer kommer in och går fram till Maria Modig.
– Du är så bra, säger den ena.
– Jag kommer inte att vara tyst om jag får chansen, säger den andra.
Jag bläddrar igenom utställningens gästbok. Bara positiva kommentarer och tillrop. ”Stå på er!”. ”Det ni gör är viktigt.” ”Fantastisk folkbildning”.
Någon har tejpat fast en teckning med ett hjärta och några ord på museets port: ”Kärleken är större”.
Vad drar du för slutsatser av turbulensen?
Maria Modig svarar utan att tänka efter.
– Shit, vad viktig den här frågan ännu är. Den berör oss fortfarande. Det är skrämmande.
Fotnot: Under fredag eftermiddag meddelade museet att man sätter upp artikeln om SD igen.