Talet om regeringskris är dårskap
Det är inte aktuellt – än
Farhågorna, eller förhoppningarna, om en regeringskris är våldsamt överdrivna.
Det är dårskap att hoppas på det – i alla fall i närtid. Skälet är inte bara ett utan flera.
Natten till torsdag kraschade förhandlingarna mellan LO, de privata tjänstemännen i PTK och arbetsgivarna i Svenskt Näringsliv om ett nytt huvudavtal. Den känsliga frågan om förändringar i lagen om anställningsskydd, Las, har stått i fokus.
I spåren av kraschen har farhågor, eller i vissa fall förhoppningar, om en regeringskris luftats. Jag anser att det för närvarande är högst otroligt och närmast tecken på dårskap.
Den första möjligheten att få till en regeringskris är om Vänsterpartiet fullföljer sin ambition att fälla regeringen om den föreslår ändringar av Las. Den får inte förändras, enligt V. Sjöstedt upprepade sina hot under torsdagen – men kallade det nu krav på klara besked från regeringen och Stefan Löfven, oklart när
I så fall gäller för Jonas Sjöstedt och hans partikamrater att först samla ihop tillräckligt många röster för att kräva en misstroendeomröstning i riksdagen.
För att få en omröstning till stånd krävs att 35 ledamöter i riksdagen kräver det. Vänsterpartiet har 27 och måste alltså ha assistans redan på det här stadiet av ett annat parti.
Men för att rösta bort regeringen krävs att 175 ledamöter röstar emot den. Det lär bli svårt att få till om inget väldigt oförutsett inträffar. Moderatledaren Ulf Kristersson har redan sagt att han inte stödjer idén även om han vill ändra Las.
Till det ska läggas att man bör han en plan för vad som ska hända om regeringen röstas bort. Vem ska bli statsminister i stället för Stefan Löfven? Vänsterpartiet kan ju knappast önska att Ulf Kristersson (M) efterträder honom.
Slutsats: Verkar osannolikt.
En annan orsak till en regeringskris skulle kunna vara att regeringen och dess samarbetspartier Centern och Liberalerna inte blir överens om hur förslaget till en ny lag om anställningsskydd ska se ut.
Enligt Januariavtalet mellan regeringens båda partier, C och L, ska arbetsrätten moderniseras. Avsikten är att ”ge företagen flexibilitet och skydda den enskilde arbetstagaren mot godtyckliga uppsägningar”. Men balansen på arbetsmarknaden, exakt vad man nu menar med det, får inte rubbas.
Den krisen, om den överhuvudtaget uppkommer, ligger i så fall långt bort.
En utredning som har belyst frågan överlämnades till regeringen i juni och är ute på remiss till 26 oktober. Därefter ska den beredas, som det heter, i regeringskansliet. Remissinstansernas synpunkter ska vägas in, de fyra inblandade parterna komma överens. Om det tar ett halvår eller mer skulle man inte bli det minsta förvånad.
Drivkraften att bli överens är dessutom stor. Det borgerliga samarbetet ligger i ruiner, C och L har ingen annan väg till inflytande än Stefan Löfven.
Hittills kan de dessutom vara ganska nöjda med samarbetet med Socialdemokraterna. De har fått större genomslag för sin egen politik än inom Alliansen.
Så varför skulle Annie Lööf (C) och eller Nyamko Sabuni (L), eller för den delen Stefan Löfven, spräcka samarbetet? Skälen är få.
Slutsats: En regeringskris ligger långt bort, om den ens blir aktuell.
Ett tredje skäl är att politikens styrande kvartett; S, MP, L och C, är beredda att ge arbetsmarknadens parter mer tid att komma överens på sin kant.
Facken och arbetsgivarna har själva satt deadlinen 30 september för sina ansträngningar att komma överens om bland annat nya turordningsregler. Den är satt för att årets uppskjutna avtalsförhandlingar drar igång 1 oktober och de tycker att de inte har tid med ett tvåfrontskrig.
Arbetsmarknadsminister Eva Nordmark (S) uppmanar parterna att ”ta upp taktpinnen” igen, C och L säger att parterna åtminstone har ytterligare några veckor på sig att bli överens efter att av och till ha diskuterat frågan under tre år.
Eftersom de inblandade arbetsmarknadsparterna samfällt hävdar att de kommit väldigt långt kan det vara en möjlig väg framåt. Politiken har sagt att de helst vill att parterna löser den här frågan och att det bara är om parterna misslyckas med det som lagen ska ändras. I annat fall får parternas avtal ta över.
Slutsats: Då blir det heller ingen regeringskris. Riksdagen och partierna blir så att säga frivilligt sidsteppade.
Ännu mer vatten kommer rinna under broarna innan den här infekterade och laddade frågan har lösts ut. Men så ser läget ut just nu – enligt mig.
Gå med i vår opinionspanel
Vill du vara med och svara på Inizios undersökningar där vi tar reda på vad svenska folket tycker om exempelvis samhällefrågor och politik? Resultat presenteras bland annat i Aftonbladet. Det är frivilligt att svara, du är anonym och kan gå ur när du vill. Klicka på länken för att anmäla dig.